Vad händer i kroppen när vi åldras?

Åldrandet börjar inte plötsligt vid en viss födelsedag. Det är en långsam biologisk process som pågår under hela vuxenlivet och påverkar i stort sett alla delar av kroppen. Celler förändras, muskelmassan minskar gradvis, hormonnivåerna förändras och kroppens förmåga att reparera skador blir med tiden mindre effektiv.

Samtidigt åldras vi väldigt olika. Två personer som båda är 60 år kan skilja sig mycket åt när det gäller kondition, muskelstyrka, ämnesomsättning och risk för sjukdom. Därför skiljer man ibland mellan kronologisk ålder, alltså hur många år vi har levt, och biologisk ålder, som försöker beskriva hur kroppen faktiskt har åldrats.

Här går vi igenom vad som vanligtvis händer i kroppen från 20-årsåldern och framåt – och varför många av de förändringar som förknippas med åldrande börjar betydligt tidigare än man kanske tror.

Varför åldras kroppen?

Det finns inte en enda biologisk mekanism som förklarar varför vi åldras. I stället sker flera förändringar samtidigt. Med tiden ansamlas bland annat skador på DNA och andra delar av cellerna, samtidigt som kroppens reparationssystem förändras.

Även mitokondrierna, som står för en stor del av cellernas energiproduktion, förändras med åldern. Proteiner kan skadas eller brytas ner mindre effektivt och immunförsvarets funktion förändras. Kronisk låggradig inflammation blir också vanligare med stigande ålder.

Andra processer som studeras inom åldrandeforskningen är förändringar i epigenetiken, telomerförkortning, cellulär senescens och förändrad kommunikation mellan kroppens celler.

Åldrandet är alltså resultatet av många biologiska processer som påverkar och förstärker varandra.

20–30 år – kroppen befinner sig nära sin biologiska topp

Under 20-årsåldern befinner sig många av kroppens funktioner nära sin maximala kapacitet. Muskelmassa, bentäthet, reaktionsförmåga och maximal syreupptagningsförmåga är generellt höga jämfört med senare i livet.

Det betyder inte att kroppen är oföränderlig under dessa år. Levnadsvanor under 20-årsåldern kan få betydelse långt senare eftersom exempelvis fysisk aktivitet, rökning, alkohol, kost och kroppsvikt påverkar den långsiktiga risken för hjärt-kärlsjukdom, diabetes och andra sjukdomar.

Muskelmassa och fysisk kapacitet

Muskelmassan når vanligtvis sin högsta nivå någon gång under tidig vuxenålder. Även konditionen är ofta som bäst under denna period. Den maximala syreupptagningsförmågan, VO₂ max, börjar därefter gradvis minska.

Regelbunden fysisk aktivitet kan dock påverka utvecklingen kraftigt. En tränad person i 40- eller 50-årsåldern kan därför ha betydligt bättre fysisk kapacitet än en stillasittande person i 20-årsåldern.

Skelettet byggs fortfarande upp

Den maximala benmassan uppnås vanligtvis under de första årtiondena av vuxenlivet. Hur mycket benmassa man bygger upp påverkas bland annat av gener, fysisk aktivitet, hormoner och näringsintag.

D-vitamin har betydelse för kroppens kalciumomsättning och normal benhälsa. Även kalcium är centralt för skelettet.

30–40 år – de första gradvisa förändringarna blir tydligare

För de flesta är skillnaden mellan kroppen vid 30 och 40 år ganska liten. Under ytan har dock flera långsamma förändringar börjat.

Muskelmassan kan börja minska om den inte stimuleras genom fysisk aktivitet. Ämnesomsättningen påverkas framför allt av förändringar i kroppssammansättning och aktivitetsnivå snarare än av att kroppen plötsligt börjar förbränna mycket mindre energi vid 30 års ålder.

Muskelmassan börjar gradvis minska

Från ungefär 30-årsåldern kan muskelmassa och muskelstyrka gradvis börja minska. Förändringen är vanligtvis liten till en början, men kan accelerera senare i livet.

Styrketräning och annan fysisk aktivitet är därför betydelsefullt genom hela vuxenlivet. Muskler är dessutom metaboliskt aktiva och har betydelse för bland annat kroppens hantering av glukos.

Blodsocker och insulinkänslighet

Insulinkänsligheten kan förändras med åldern, särskilt i kombination med ökad mängd bukfett, minskad fysisk aktivitet och minskad muskelmassa.

Blodets glukos kan användas för att undersöka blodsockernivån vid provtagningen, medan HbA1c speglar den genomsnittliga blodsockernivån under de senaste månaderna.

Hormoner förändras långsamt

Även hormonnivåerna förändras genom vuxenlivet. Hos män tenderar testosteronnivåerna att minska gradvis med stigande ålder, men variationen mellan individer är stor.

Testosteron kan analyseras med blodprov när det finns anledning att undersöka hormonstatus.

40–50 år – ämnesomsättning och kroppssammansättning förändras

Under 40-årsåldern blir skillnaderna mellan individer ofta tydligare. Levnadsvanor från tidigare årtionden börjar få större betydelse och riskfaktorer för hjärt-kärlsjukdom och typ 2-diabetes kan bli mer framträdande.

Många märker också att kroppssammansättningen förändras. Muskelmassan kan minska samtidigt som mängden kroppsfett ökar, även om kroppsvikten inte förändras särskilt mycket.

Bukfett och metabol hälsa

Var kroppen lagrar fett har betydelse. Visceralt fett, alltså fett som lagras runt organen i bukhålan, är metabolt aktivt och är kopplat till bland annat insulinresistens och ökad risk för hjärt-kärlsjukdom.

Förändringar i glukosomsättningen kan utvecklas under lång tid utan tydliga symtom. Därför kan exempelvis glukos och HbA1c vara relevanta markörer vid bedömning av metabol hälsa.

Blodfetterna får större betydelse

Risken för åderförkalkning byggs upp under många år. Blodets lipoproteiner spelar en viktig roll i denna process.

Blodprov kan bland annat mäta LDL-kolesterol, HDL-kolesterol och triglycerider. Även apolipoproteiner (Apo A1 och Apo B) och Lipoprotein(a) kan bidra med information vid bedömning av hjärt-kärlrisk.

Kvinnans hormoner börjar förändras tydligare

Hos kvinnor kan hormonella förändringar inför klimakteriet börja märkas under 40-årsåldern. Perioden före menopaus kallas perimenopaus och kan pågå under flera år.

Östrogen och progesteron varierar mer och menstruationen kan bli oregelbunden. Vissa får även värmevallningar, sömnproblem eller andra klimakterierelaterade symtom.

50–60 år – hormonella och metabola förändringar blir större

Under 50-årsåldern blir flera åldersrelaterade förändringar mer påtagliga. Muskelmassa och kondition fortsätter gradvis att minska om de inte aktivt underhålls, samtidigt som risken för flera kroniska sjukdomar ökar.

Klimakteriet påverkar flera delar av kroppen

För kvinnor inträffar menopausen i genomsnitt omkring 50-årsåldern. När produktionen av östrogen minskar påverkas inte bara menstruationen utan även skelett, blodfetter och kroppssammansättning.

Efter menopaus ökar nedbrytningen av benvävnad, vilket bidrar till att risken för osteoporos stiger.

Hjärt-kärlrisken ökar

Blodtryck tenderar att stiga med åldern när blodkärlen blir mindre elastiska. Samtidigt har kroppen exponerats för blodfetter, blodsocker och andra riskfaktorer under längre tid.

Det gör att den sammanlagda risken för hjärtinfarkt och stroke börjar öka tydligare.

Förutom traditionella blodfetter kan Apolipoprotein B (ApoB) ge information om antalet aterogena lipoproteinpartiklar i blodet.

Prostatan förändras hos män

Prostatan tenderar att växa med stigande ålder. Godartad prostataförstoring är därför vanligt bland äldre män och kan bland annat orsaka förändrade urinvägssymtom.

PSA är ett protein som produceras i prostata och kan mätas i blod. Ett förhöjt PSA-värde kan ha flera orsaker och innebär inte automatiskt prostatacancer.

60–70 år – förlusten av muskelmassa får större betydelse

Efter 60 års ålder kan förlusten av muskelmassa och styrka accelerera. Om utvecklingen blir uttalad kan den övergå i sarkopeni, ett tillstånd som kännetecknas av låg muskelstyrka och minskad muskelmassa eller muskelfunktion.

Muskelstyrka blir därför en allt viktigare del av hälsan med stigande ålder. Den påverkar inte bara möjligheten att röra sig utan även balans, fallrisk, självständighet och metabol hälsa.

Njurarnas funktion minskar gradvis

Njurarnas filtreringsförmåga tenderar att minska med stigande ålder. Förändringen varierar dock kraftigt mellan individer och en nedsatt njurfunktion ska inte automatiskt avfärdas som normalt åldrande.

Njurarnas funktion kan bland annat uppskattas genom kreatinin och beräknat eGFR. Även cystatin C kan användas vid bedömning av njurfunktion.

Immunförsvaret förändras

Även immunförsvaret åldras. Processen brukar kallas immunosenescens och innebär bland annat förändringar i hur immunsystemets celler reagerar på infektioner och vaccinationer.

Samtidigt ses hos många äldre en ökad låggradig inflammatorisk aktivitet. Fenomenet brukar ibland kallas inflammaging.

Inflammation kan i vissa sammanhang undersökas med exempelvis CRP och högkänsligt CRP (hs-CRP). Ett enskilt CRP-värde är dock inte ett mått på biologiskt åldrande.

70–80 år – kroppens reservkapacitet minskar

Under 70-årsåldern blir kroppens så kallade fysiologiska reservkapacitet allt viktigare. En yngre kropp kan ofta kompensera effektivt vid exempelvis infektion, operation eller fysisk belastning. Med stigande ålder minskar denna marginal.

Det innebär inte nödvändigtvis att en frisk 75-åring känner sig sjuk eller svag. Däremot kan återhämtningen efter sjukdom eller längre perioder av inaktivitet ta längre tid.

Skelettet blir skörare

Benmassan fortsätter att minska och osteoporos blir vanligare, särskilt hos kvinnor efter menopaus, men även hos äldre män.

Kombinationen av minskad bentäthet, försämrad balans och minskad muskelstyrka gör också att konsekvenserna av ett fall kan bli större.

Hjärnan förändras – men inte all kognitiv förmåga försämras lika mycket

Hjärnan förändras också med åldern. Bearbetningshastighet och vissa former av minne kan bli långsammare, medan exempelvis kunskap, språk och erfarenhetsbaserad problemlösning kan vara välbevarade långt upp i åren.

Normalt åldrande är inte samma sak som demens. Uttalade minnesproblem som påverkar vardagen bör därför inte automatiskt betraktas som en normal del av att bli äldre.

Vissa näringsbrister kan också påverka nervsystemet och den kognitiva funktionen. Ett exempel är brist på vitamin B12.

80 år och äldre – individuella skillnader blir mycket stora

Efter 80 års ålder är variationen mellan människor mycket stor. Vissa lever fortfarande ett aktivt och självständigt liv medan andra har flera kroniska sjukdomar och behöver omfattande hjälp.

En viktig förklaring är att hälsan vid 80 års ålder är resultatet av både genetiska förutsättningar och många årtionden av exponering för exempelvis fysisk aktivitet, kost, rökning, alkohol, blodtryck, blodfetter och blodsocker.

Muskelstyrka, balans och kondition får stor betydelse för möjligheten att behålla sin självständighet. Även tillräckligt energi- och proteinintag blir viktigt eftersom undernäring och ofrivillig viktnedgång är vanligare bland äldre.

Vad händer med mitokondrierna när vi åldras?

Mitokondrierna producerar en stor del av den energi som kroppens celler behöver. Med stigande ålder kan mitokondriernas funktion förändras på flera sätt.

Skador kan bland annat ansamlas i mitokondriellt DNA, samtidigt som cellernas kontroll och återvinning av skadade mitokondrier kan bli mindre effektiv. Förändrad mitokondriefunktion är därför ett viktigt forskningsområde inom biologiskt åldrande.

Mitokondrierna är också nära kopplade till oxidativ stress eftersom reaktiva syreföreningar bildas som en naturlig del av cellernas energiproduktion.

Vad händer med cellerna när vi blir äldre?

Celler har flera system för att upptäcka och reparera skador. Med tiden kan balansen mellan skador och reparation förändras.

En del celler går in i ett tillstånd som kallas cellulär senescens. Det innebär att cellen slutar dela sig, men inte omedelbart försvinner ur vävnaden. Senescenta celler kan frisätta olika signalämnen som påverkar omgivande celler och inflammation.

Cellulär senescens är inte enbart negativ. Processen har bland annat betydelse för att förhindra att skadade celler fortsätter dela sig. Problemet uppstår framför allt när senescenta celler ansamlas med stigande ålder.

Vad händer med DNA när vi åldras?

DNA utsätts kontinuerligt för skador från både kroppens egen ämnesomsättning och omgivningen. Cellerna har effektiva reparationssystem, men med tiden kan förändringar ändå ansamlas.

Även regleringen av gener förändras. Sådana förändringar kan ske utan att själva DNA-sekvensen ändras och brukar beskrivas som epigenetiska förändringar.

Mönster av exempelvis DNA-metylering förändras på ett relativt förutsägbart sätt med stigande ålder. Detta ligger bakom utvecklingen av så kallade epigenetiska klockor som försöker uppskatta biologisk ålder.

Vad händer med telomererna?

Telomerer är skyddande strukturer längst ut på kromosomerna. I många av kroppens celler blir telomererna gradvis kortare när cellerna delar sig.

Telomerförkortning har därför länge studerats som en möjlig markör för biologiskt åldrande. Sambandet är dock mer komplicerat än att kortare telomerer automatiskt innebär att en person åldras snabbare.

Telomerlängden varierar mellan människor och påverkas av både genetiska och miljömässiga faktorer.

Vad är oxidativ stress och hur påverkar det åldrandet?

Fria radikaler och andra reaktiva molekyler bildas hela tiden i kroppen. De har även normala biologiska funktioner, exempelvis inom cellsignalering och immunförsvar.

När mängden oxiderande ämnen blir för stor i förhållande till kroppens antioxidativa försvar uppstår oxidativ stress. Detta kan skada bland annat DNA, proteiner och cellmembran.

Kroppen har därför flera antioxidativa system. Till dessa hör bland annat glutation samt enzymer som är beroende av ämnen som selen. Även vitamin E bidrar till skyddet mot oxidativ skada.

Den moderna bilden av åldrande är dock betydligt mer komplex än den äldre teorin att fria radikaler ensamma driver åldrandeprocessen.

Förändras ämnesomsättningen när vi blir äldre?

Ja, men förändringen är mer nyanserad än att ämnesomsättningen helt enkelt ”stannar av”. Hur mycket energi kroppen förbrukar påverkas av bland annat kroppsstorlek, muskelmassa och fysisk aktivitet.

När muskelmassan minskar och aktivitetsnivån förändras kan det dagliga energibehovet minska. Samtidigt kan insulinkänsligheten försämras och fettfördelningen förändras.

Det är därför vanligt att metabola riskfaktorer blir mer framträdande med stigande ålder.

Varför ökar risken för sjukdom när vi blir äldre?

Ålder är en av de viktigaste riskfaktorerna för många kroniska sjukdomar. Det gäller bland annat hjärt-kärlsjukdom, typ 2-diabetes, cancer, osteoporos och flera neurodegenerativa sjukdomar.

En förklaring är att många sjukdomar utvecklas under mycket lång tid. Åderförkalkning kan exempelvis börja tidigt i livet och gradvis byggas upp under flera årtionden innan den ger symtom.

Samtidigt förändras kroppens reparationsmekanismer, immunförsvar och fysiologiska reservkapacitet med åldern.

Kan man bromsa kroppens åldrande?

Det går inte att stoppa det biologiska åldrandet, och det finns i dag ingen etablerad behandling som gör människan permanent biologiskt yngre. Däremot går det att påverka många av de faktorer som avgör hur kroppen fungerar när vi blir äldre.

Regelbunden fysisk aktivitet är en av de faktorer som har starkast stöd. Både konditionsträning och styrketräning hjälper till att bevara fysisk kapacitet, muskelmassa och metabol hälsa.

Att inte röka, begränsa alkohol, äta en näringsrik kost, sova tillräckligt och behandla högt blodtryck, höga blodfetter och diabetes har också stor betydelse för risken för åldersrelaterad sjukdom.

Det handlar alltså inte bara om hur länge vi lever, utan om hur många av åren som kan levas med god funktion och hälsa – det som ibland kallas healthspan.

Vad är biologisk ålder?

Den kronologiska åldern anger hur lång tid som har gått sedan vi föddes. Biologisk ålder försöker i stället beskriva hur kroppens funktion och biologiska system har förändrats i förhållande till vad som är vanligt vid en viss kronologisk ålder.

Det finns ingen enskild metod som definitivt kan fastställa en människas biologiska ålder. Forskare använder bland annat epigenetiska markörer, fysiologiska mått och kombinationer av olika blodmarkörer.

En metod är PhenoAge, där flera vanliga blodmarkörer kombineras med personens kronologiska ålder i en matematisk modell. Markörerna omfattar bland annat albumin, kreatinin, glukos, CRP och olika delar av blodstatus.

Resultatet ska ses som en uppskattning baserad på den aktuella modellen och inte som en exakt mätning av hur gammal kroppen är.

Vilka blodvärden förändras med åldern?

Många blodvärden påverkas av ålder, men också av genetik, kön, läkemedel, levnadsvanor och sjukdomar. Därför finns det inget enskilt blodprov som visar hur snabbt en person åldras. Blodprov kan däremot ge information om flera områden som blir särskilt relevanta med stigande ålder. Exempel är:

• Glukos och HbA1c för blodsockerreglering.
• LDL-kolesterol, HDL, triglycerider och apolipoproteiner (Apo A1 och Apo B) för blodfetter och hjärt-kärlrisk.
• Kreatinin och eGFR för njurfunktion.
• hs-CRP för låggradiga nivåer av inflammationsmarkören CRP.
• Vitamin B12, folat, D-vitamin och järnmarkörer som ferritin, järn och transferrinmättnad för delar av näringsstatus.
• Testosteron hos män när hormonstatus behöver undersökas.
• PSA för bedömning av prostatan hos män.

Det intressanta med blodprov i relation till åldrande är därför sällan ett enskilt värde. Det är snarare kombinationen av flera markörer och hur de utvecklas över tid som kan ge en bredare bild av exempelvis metabol hälsa, hjärt-kärlrisk, njurfunktion och näringsstatus.

Åldras alla människor lika snabbt?

Nej. Kronologisk ålder och kroppens funktion följer inte varandra perfekt. Genetik har betydelse, men en stor del av variationen mellan människor är också kopplad till miljö och levnadsvanor.

Fysisk aktivitet är ett tydligt exempel. En person som fortsätter att styrketräna och konditionsträna genom livet kan behålla betydligt mer muskelmassa, styrka och kondition än en jämnårig person som är stillasittande.

Samma princip gäller flera riskfaktorer. Blodtryck, blodsocker, blodfetter, rökning och kroppssammansättning påverkar hälsan under många år. Små skillnader under ett enskilt år kan därför bli betydande när de ackumuleras över flera årtionden.

Det är en viktig anledning till att åldrande inte bara handlar om hur gammal man är, utan också om hur kroppen har påverkats under åren som gått.

Källor

• López-Otín C, et al. – Hallmarks of aging: An expanding universe. Cell, 2023.
  
• López-Otín C, et al. – The Hallmarks of Aging. Cell, 2013.
  
• Skowronska-Krawczyk D. – Hallmarks of Aging: Causes and Consequences. Aging Biology, 2023.
  
• World Health Organization (WHO) – Healthy ageing and functional ability.
  
• 1177 Vårdguiden – Fysisk aktivitet och träning som äldre.
  
• 1177 Vårdguiden – Demenssjukdomar.
  
• Socialstyrelsen – Främja hälsa och förebygga ohälsa.
  
• Socialstyrelsen – Fallförebyggande insatser för äldre.