Albumin

Albumin är ett viktigt protein som produceras av levern. Det har flera funktioner i kroppen som att transportera näringsämnen och hormoner, upprätthålla vätskebalansen i blodkärlen och fungerar som en indikator på leverns och njurarnas hälsa.

Vad är albumin?

Albumin är ett vattenlösligt protein som tillhör gruppen globulära proteiner och är det mest förekommande proteinet i blodplasman. Det syntetiseras i levern och består av en enda polypeptidkedja som är uppbyggd av cirka 585 aminosyror. Albumin har en tredimensionell struktur som stabiliseras av disulfidbryggor mellan cysteinrester, vilket ger det flexibilitet och stabilitet i blodet.

Albumin är svagt negativt laddat vid fysiologiskt pH (cirka 7,4) och denna negativa laddning gör att albumin inte filtreras i nämnvärd mängd genom njurarnas glomeruli hos friska individer. Kemiskt sett fungerar albumin som ett transportprotein i blodet genom att binda till en rad olika molekyler. Det kan också binda till joner och hjälpa till att upprätthålla blodets pH-balans genom att fungera som en buffert.

En av albuminets främsta funktioner är att upprätthålla det kolloidosmotiska trycket, vilket innebär att albumin hjälper till att hålla vätska kvar i blodkärlen och hindra den från att läcka ut i kroppens vävnader. Denna funktion behövs för att bibehålla en stabil vätskebalans och förhindra svullnad, så kallat ödem.

I dess roll som transportprotein binder det till och transporterar olika ämnen som behövs för kroppens funktion, till exempel fettsyror, hormoner, bilirubin, vitaminer och vissa läkemedel. Albumin kan också binda till avfallsprodukter och hjälpa till att föra dem till levern och njurarna för att brytas ner eller utsöndras. Genom denna transportfunktion spelar albumin en roll i kroppens ämnesomsättning och avgiftning.

Albuminnivåerna i blodet kan vara antingen för låga (hypoalbuminemi) eller för höga (hyperalbuminemi), och dessa avvikelser ger viktig information om kroppens hälsotillstånd.

Varför är analys av albumin viktig?

Analys av albumin är viktig eftersom albumin är ett nyckelprotein i blodet som speglar flera av kroppens funktioner. En analys av albumin används för att:

• Utvärdera njurarnas funktion vid njursjukdom, som nefrotiskt syndrom, som kan leda till att albumin förloras i urinen, vilket leder till låga albuminnivåer i blodet
• Bedöma leverns funktion då albumin produceras i levern och låga nivåer kan indikera leversjukdom, som levercirros eller hepatit, där leverns förmåga att syntetisera albumin är nedsatt
• Följa näringsstatus då låga albuminvärden kan vara ett tecken på undernäring eller nedsatt proteinsyntes i kroppen, särskilt hos äldre eller svårt sjuka patienter
• Identifiera vätskebalansproblem då albumin påverkar vätskebalansen i blodet, och avvikelser kan ge upphov till ödem eller signalera uttorkning (vid höga värden)

Albuminnivåerna är också viktiga för att utreda kroniska inflammationer, då nivåerna ofta sjunker vid långvariga sjukdomsprocesser. Albuminanalys används även för att följa upp personer som får behandling med läkemedel som kan påverka lever eller njurar.

Varför tas blodprov för analys av albumin?

Blodprov för albumin tas för att utvärdera leverns och njurarnas funktion samt kroppens vätskebalans och näringsstatus. Albumin är ofta en del av en rutinmässig kontroll eller specifik utredning vid misstanke om sjukdomar som levercirros, njursvikt eller inflammatoriska tillstånd.

Blodprov för analys av albumin är ett viktigt verktyg vid utredning av ödem (svullnad), näringsbrist, kroniska sjukdomar samt för att följa sjukdomsförlopp vid leverskador eller njurproblem. Blodprovet används också för att övervaka behandlingar och se hur väl kroppen återhämtar sig från sjukdom. Genom att mäta albumin via blodprov kan man få en bättre förståelse för en persons allmänna hälsa och identifiera behov av ytterligare utredningar eller behandlingar.

Albumin ingår i hälsokontroll stor och kan beställas som ett separat albumin prov.

Vad är P-albumin och S-albumin?

P-albumin (plasma-albumin) och S-albumin (serum-albumin) är två analyser som mäter koncentrationen av albumin i blodet, men de baseras på olika blodkomponenter.

P-albumin mäts i plasma, vilket är den vätska som återstår när blodkropparna har avlägsnats men där koagulationsfaktorerna finns kvar. Plasma används ofta i analyser där koagulationsfaktorer och andra lösta ämnen spelar en roll, eftersom det ger en mer komplett bild av blodets sammansättning.

S-albumin mäts i serum, den vätska som blir kvar efter att blodet har fått koagulera och koagulationsfaktorer har avlägsnats. Serum används ofta i analyser där koagulationsfaktorer inte behövs för bedömningen.

Trots denna skillnad är albuminvärdena i plasma och serum i stort sett identiska och kan användas för att bedöma samma tillstånd som leverfunktion, näringsstatus och njurens förmåga att hålla kvar proteiner i blodbanan. Vilken analys som används beror oftast på laboratoriets rutin och metod för provhantering. P-albumin (plasma) analyseras av Karolinska och Unilabs, och S-albumin (serum) av SYNLAB.

Vad är referensintervallet för albumin?

Referensintervallet för albumin skiljer sig något åt beroende på laboratoriernas mätmetod och är enligt Karolinska:

• 36 till 48 gram per liter för kvinnor och män 18 till 39 år
• 36 till 45 gram per liter för kvinnor och män 40 till 69 år
• 34 till 45 gram per liter för kvinnor och män 70 år eller äldre

Unilabs anger samma referensintervall som Karolinska.

SYNLABs referensintervall skiljer sig något från detta och är:

• 35 till 50 gram per liter för kvinnor och män 19 till 40 år
• 35 till 47 gram per liter för kvinnor och män 41 till 70 år
• 35 till 47 gram per liter för kvinnor och män äldre än 70 år

Värden inom dessa referensintervall indikerar att levern fungerar normalt och att det inte finns några tecken på undernäring eller njurproblem.

Vid högt värde

Höga albuminnivåer (hyperalbuminemi) är ovanliga och förekommer sällan på grund av överproduktion av albumin. Den vanligaste orsaken är istället uttorkning (dehydrering), där vätskeförlust gör blodet mer koncentrerat, vilket leder till en relativt högre albuminhalt i blodet. Uttorkning kan uppstå vid tillstånd som kräkningar, diarré, kraftiga svettningar eller dåligt vätskeintag.

Eftersom höga albuminvärden oftast är ett resultat av vätskebrist snarare än sjukdom, korrigeras de i regel genom tillräcklig vätsketillförsel.

I vissa fall kan höga värden också kopplas till långvariga inflammatoriska processer eller vissa mediciner som påverkar vätskebalansen i kroppen.

Vid lågt värde

Låga albuminnivåer (hypoalbuminemi) är vanligare än förhöjda nivåer och kan tyda på en rad underliggande tillstånd.

Leversjukdomar som levercirros eller hepatit, är en vanlig orsak, eftersom levern är ansvarig för att producera albumin. När leverns funktion försämras minskar produktionen av albumin. En annan orsak är njursjukdomar, till exempel vid nefrotiskt syndrom, där njurarna läcker ut albumin i urinen i stället för att hålla kvar det i blodomloppet. Lågt albumin kan också orsakas av undernäring eller svält, där kroppen inte får tillräckligt med protein för att upprätthålla normal syntes av albumin.

Vid kroniska inflammatoriska tillstånd, som vid autoimmuna sjukdomar eller långvariga infektioner, minskar albuminproduktionen som en del av kroppens reaktion på sjukdom. Andra orsaker inkluderar stora vätskeförluster, till exempel vid brännskador eller kraftig blödning.

Symtom på låga albuminvärden är ofta relaterade till minskat kolloidosmotiskt tryck, vilket leder till att vätska ansamlas i kroppens vävnader. Detta resulterar i svullnad (ödem), särskilt i benen, fötterna, buken och ansiktet. Andra vanliga symtom är trötthet, muskelsvaghet och en allmän känsla av svaghet, då kroppen inte kan upprätthålla normal transport av viktiga ämnen.