Kalium

Kalium är ett essentiellt mineral och en elektrolyt som spelar en roll i många av kroppens funktioner. Kalium behövs för att upprätthålla vätskebalansen, stödja nerv- och muskelaktivitet och reglera hjärtats rytm.

Vad är kalium?

Kalium är en mineral som finns i hög koncentration inom kroppens celler, vilket gör det till en viktig elektrolyt. Det fungerar tillsammans med natrium för att reglera många biologiska processer.

Som en positivt laddad jon (K⁺) används kalium för att upprätthålla cellernas elektriska laddning som påverkar processer vid nervsignalering, muskelkontraktion och reglering av blodtryck. I kroppen regleras kaliumhalten noggrant av njurarna för att säkerställa att den håller sig inom ett smalt intervall, eftersom både för höga och låga nivåer kan vara livshotande.

Vi får i oss kalium genom den mat vi äter. På engelska kallas kalium för potassium.

Varför är kalium viktigt?

Kalium är viktigt för att nervimpulser ska kunna överföras mellan nervceller. Det hjälper till att upprätthålla den elektriska potentialen i cellerna, vilket behövs för nervsignalering. Utöver nervsignalering är det också viktigt för korrekt muskelfunktion, inklusive hjärtmuskeln. Balanserade nivåer av kalium hjälper till att säkerställa att musklerna kan dra ihop sig effektivt.

Kalium hjälper även till att balansera mängden vätska inuti och utanför cellerna, vilket upprätthåller blodtrycket samt en stabil hjärtrytm. Låga eller för höga nivåer av kalium kan leda till arytmier och andra hjärtproblem.

Varför tas blodprov för analys av kalium?

Ett blodprov för att analysera kalium tas för att bedöma kroppens vätske-, syrabas- och elektrolytbalans. Det används ofta vid misstanke om eller behandling av högt blodtryck, samt för att övervaka effekterna av vissa mediciner, som diuretika eller läkemedel som påverkar njurarna. Eftersom kalium är en viktig elektrolyt som påverkar hjärtat, musklerna och nervsystemet, kan provet också tas vid symtom som trötthet, muskelsvaghet eller oregelbundna hjärtslag.

Ett enskilt kaliumprov ger dock sällan en fullständig bild av kroppens tillstånd. Det är därför vanligt att analysera kalium som en del av en större grupp blodprover som tillsammans ger en mer komplett bild. Kaliumhalten i blodet kan variera mellan individer och påverkas av både kroppens egna processer, som njurarnas funktion, och av livsstilsfaktorer.

Genom att mäta kalium i blodet, antingen i plasma eller serum, kan man få viktig information om njurarnas hälsa och om läkemedelsbehandling fungerar som de ska. Provet kan också hjälpa till att identifiera underliggande sjukdomar som påverkar elektrolytbalansen.

Kalium ingår i hälsokontroll stor och kan beställas som ett separat kalium test.

Vad är P-kalium?

P-kalium avser koncentrationen av kalium i plasma, vilket är den vätska i blodet som kvarstår efter att blodkropparna avlägsnats, men innan blodet har koagulerat. Plasma består av vatten, elektrolyter, proteiner och andra lösta ämnen, inklusive koagulationsfaktorer som fibrinogen. Vid analys av P-kalium separeras blodkropparna från plasman med hjälp av centrifugering. Detta gör plasmaanalysen användbar för att mäta nivåer av ämnen som cirkulerar i blodet under fysiologiska förhållanden, inklusive kalium.

Vad är S-kalium?

S-kalium avser koncentrationen av kalium i serum, som är den vätska som återstår efter att blodet har fått koagulera. Serum liknar plasma men saknar koagulationsfaktorer eftersom de konsumeras i koagulationsprocessen. För att analysera S-kalium tas ett blodprov, som sedan får stå för att koagulera innan det centrifugeras för att separera serumet.

Skillnaden mellan plasma och serum är således närvaro eller frånvaro av koagulationsfaktorer, men för de flesta analyser, inklusive kalium, är resultaten från plasma och serum i princip lika.

Vad är referensintervallet för kalium?

Referensintervallet för kalium skiljer sig något åt mellan olika laboratorium beroende på analysmetod.

Karolinskas referensintervall för kalium är 3,5 till 4,6 mmol/L för personer 18 år eller äldre.

Unilabs referensintervall är 3,5 till 4,4 mmol/L.

SYNLABs referensintervall är 3,6 till 5,0 mmol/L.

mmol/L står för millimol per liter.

Vid högt värde

Höga kaliumvärden i blodet, eller hyperkalemi, kan bero på en rad olika tillstånd som påverkar kroppens elektrolytbalans. Medicinska orsaker inkluderar acidos, där en förhöjd surhetsgrad i blodet gör att kalium förflyttas från cellerna till blodbanan, samt cirkulationschock, som påverkar blodflödet och njurarnas förmåga att reglera kalium.

Andra tillstånd, som binjurebarkinsufficiens (Addisons sjukdom), svår njurinsufficiens och omfattande vävnadsskada, kan också leda till förhöjda nivåer. Vävnadsskador, till exempel vid massiv hemolys, omfattande muskeltrauma eller stora brännskador, frigör kalium från cellerna, vilket höjer nivåerna i blodet.

Felaktig hantering vid provtagning kan också påverka kaliumvärdena. Hemolys, som uppstår när röda blodkroppar skadas och släpper ut sitt innehåll, är en vanlig orsak till falskt förhöjda värden. Långvarig stas (tryck från en stasband under provtagning) eller muskelkontraktion, till exempel om patienten knyter handen under provtagning, kan också ge högre kaliumvärden som inte speglar den verkliga balansen i kroppen.

Vid kraftig trombocytos (ökad mängd blodplättar) eller leukocytos (ökad mängd vita blodkroppar) kan så kallad pseudohyperkalemi uppstå. Detta inträffar när cellerna är sköra och läcker kalium i provröret under laboratoriehanteringen, vilket leder till förhöjda värden som inte är representativa för personens faktiska fysiologiska tillstånd.

Symtom kan vara muskelsvaghet, trötthet, stickningar, illamående, oregelbundna hjärtslag och vid mycket höga nivåer risk för hjärtstillestånd.

Att tolka förhöjda kaliumvärden korrekt kräver en bedömning av personens kliniska tillstånd, tillsammans med en analys av möjliga felkällor i provtagning och laboratorieprocess.

Vid lågt värde

Låga kaliumvärden, eller hypokalemi, kan orsakas av flera olika tillstånd som påverkar kroppens elektrolytbalans och kaliumreglering. En vanlig orsak är långvarig parenteral nutrition (näringstillförsel via dropp) utan tillräcklig kaliumtillsats, vilket kan leda till gradvis uttömning av kroppens kaliumreserver. Hypokalemi kan också uppstå vid metabolisk alkalos, ett tillstånd där blodets pH är förhöjt, vilket får kalium att förflyttas från blodet in i cellerna och därmed sänker dess nivåer i blodbanan.

Långvariga episoder av kräkningar och diarré är andra vanliga orsaker, då kroppen förlorar stora mängder vätska och elektrolyter, inklusive kalium. Överdrivet bruk av laxermedel kan orsaka liknande problem, där förlusten av vätska och kalium med tiden leder till hypokalemi.

Hormonella störningar som Cushings syndrom, som innebär överproduktion av kortisol, och hyperaldosteronism, där kroppen producerar för mycket aldosteron, kan båda leda till ökad utsöndring av kalium via njurarna. Andra mindre vanliga tillstånd, som Bartters syndrom (en sällsynt njursjukdom) och renal tubulär acidos (en störning i njurarnas syrabasbalans), kan också orsaka förlust av kalium.

En annan vanlig orsak till hypokalemi är användning av diuretika, särskilt loopdiuretika och tiazider, som ökar utsöndringen av kalium i urinen. Om kaliumsubstitution inte ges samtidigt kan detta leda till uttalad kaliumbrist över tid, särskilt vid långvarig behandling.

Symtom på hypokalemi inkluderar muskelsvaghet, trötthet, förstoppning och i svårare fall oregelbundna hjärtslag och hjärtarytmier, vilket gör det viktigt att identifiera och behandla underliggande orsaker.

Behandlingen riktas ofta mot att korrigera elektrolytobalansen genom kaliumtillskott och att åtgärda grundorsaken, exempelvis genom att justera diuretikadoser eller behandla hormonella rubbningar.