Blodet som cirkulerar i våra kroppar kallas helblod. När blod samlas i ett provrör utan tillsats får det koagulera. Vid centrifugering hamnar blodkroppar och koagel i botten, medan den övre vätskan kallas serum. Serum är alltså blodets vätskefas efter koagulation och saknar både blodkroppar och koagulationsfaktorer.
Blodprovsanalyser kan utföras på serum, plasma eller helblod. För att analysera plasma eller helblod används provrör med antikoagulantia (till exempel EDTA, citrat eller heparin) som förhindrar koagulation. Serum och plasma är de vanligaste analysmatrialen, medan helblod främst används för hematologiska analyser.
Helblod (B)
Helblod är således det blod som inte befriats från någon beståndsdel. Detta innebär att cellerna finns kvar (röda- vita blodkroppar samt blodplättar). Helblod används till exempel för att mäta hemoglobin och långtidssocker. Analyser som mäts i helblod får ofta beteckning B i provsvaret då står det till exempel B-Hb.
Serum (S)
Serum är den vätskefas som återstår efter att blodet fått koagulera och koaglet avlägsnats. Serum kan till exempel användas för att mäta halten av testosteron eller TSH i blodet. Analyser som mäts i serum får beteckningen S i provsvaret. Då står det till exempel S-Testosteron eller S-TSH i provsvaret.
Blodplasma (P)
Plasma är blodets vätskefas när koagulation har förhindrats med antikoagulantia. Plasma innehåller koagulationsfaktorer och används bland annat för analyser av elektrolyter som natrium och kalium. De markörer som analyseras i plasma får beteckningen P i provsvaret, till exempel P- Natrium och P- Kalium.
