Kalcium

Kalcium är ett viktigt mineral som spelar en roll i många processer i kroppen. Det är mest känt för sin betydelse för ben- och tandhälsa, men kalcium har också flera andra viktiga funktioner.

Vad är kalcium?

Kalcium är det mest rikliga mineralet i kroppen och utgör en stor del av skelett och tänder. Ungefär 99% av kroppens kalcium finns lagrat i dessa strukturer, medan resterande 1% finns i blodet, vävnader och celler, där det bidrar till en rad olika funktioner som muskelkontraktion, nervsignalering och blodets förmåga att koagulera. Kalcium är också involverat i regleringen av enzymaktivitet och hormonfrisättning.

Kalcium är ett grundämne med den kemiska beteckningen Ca och tillhör gruppen alkaliska jordartsmetaller. I ren form är kalcium mjuk, silvervit och mycket reaktiv. På grund av sin reaktivitet förekommer kalcium sällan i fri form i naturen utan hittas istället i olika föreningar, exempelvis i mineraler som kalcit (kalciumkarbonat, CaCO₃) och gips (kalciumsulfat, CaSO₄).

Vad innebär fri kalciumjon?

I biologiska system förekommer kalcium huvudsakligen som en jon (Ca²⁺), där det spelar en viktig roll som elektrolyt. I blodet förekommer kalcium i olika former. Cirka 50% finns i fri, joniserad form, vilket är den biologiskt aktiva varianten som kan användas av kroppens celler. Ungefär 45% av kalcium är bundet till proteiner, främst albumin, medan resterande cirka 5% är bundet till andra ämnen som fosfat eller citrat och bildar komplex.

Den joniserade formen av kalcium är den som har störst betydelse för kroppens funktioner och är direkt involverad i processer som nervsignalering, muskelsammandragning och blodkoagulering. Balansen av joniserat kalcium regleras huvudsakligen av hormoner som parathormon (PTH) och D-vitamin, som påverkar upptag, lagring och utsöndring av kalcium i kroppen.

Eftersom kalcium inte kan produceras av kroppen måste det tillföras via kosten. Livsmedel som mjölk, ost, yoghurt, gröna bladgrönsaker, mandlar och fisk som sardiner är rika på kalcium. Vitamin D behövs också för att kroppen ska kunna absorbera kalcium från maten, och en brist på d-vitamin kan påverka kalciumupptaget negativt.

Varför är kalcium viktigt?

I kroppen spelar kalcium en viktig roll som en signalmolekyl och en strukturell komponent. Som en jon (Ca²⁺) behövs det för nervsignalering, muskelkontraktion och blodkoagulation, och det fungerar också som en kofaktor för många enzymatiska reaktioner. Dessutom är kalcium centralt för kroppens syra-bas-balans och fungerar som en del av cellens signalöverföring.

Kalcium behövs för att bygga och underhålla starka ben och tänder. Det hjälper till att förhindra benskörhet och andra benrelaterade sjukdomar och spelar en roll i muskelkontraktioner. När en muskel stimuleras av en nervimpuls, frigörs kalciumjoner, vilket gör att muskelcellerna kan dra ihop sig. Kalcium är också involverat i överföringen av nervsignaler. Det hjälper till att reglera frisättningen av neurotransmittorer, som är kemikalier som möjliggör kommunikationen mellan nervceller.

Kalcium är även en viktig komponent i blodets koagulationsprocess och behövs för att aktivera flera proteiner som behövs för att bilda blodproppar och stoppa blödningar. Mineralet är också är involverat i frisättningen av olika hormoner och enzymer som är viktiga för många kroppsfunktioner.

Kroppen reglerar kalciumnivåerna i blodet med hjälp av paratyreoideahormon (PTH), vitamin D och kalcitonin.

Varför tas blodprov för analys av kalcium?

Blodprov för kalcium tas för att undersöka kroppens kalciumbalans och utreda misstänkta avvikelser i kalciumomsättningen, som kan tyda på underliggande tillstånd och sjukdomar som bisköldkörtelrubbningar, njursjukdom, brist eller överskott på D-vitamin, hormonella störningar eller vissa former av cancer.

Hypokalcemi, eller låga kalciumvärden, kan uppstå vid D-vitaminbrist, nedsatt bisköldkörtelfunktion (hypoparatyreoidism), kronisk njursvikt eller långvarig brist på kalcium i kosten. Eftersom kalcium finns i olika former i blodet, där den aktiva formen är joniserat kalcium, kan blodprov för att även mäta detta behövas.

Hyperkalcemi, eller höga kalciumvärden, är ofta ett resultat av en överaktiv bisköldkörtel (primär hyperparatyreoidism), vissa cancersjukdomar, D-vitaminöverskott eller långvarig immobilisering där kalcium frigörs från skelettet. För att säkerställa en korrekt bedömning av kalciumvärdet, särskilt vid förhöjda nivåer, kan kompletterande blodprov av parathormon (PTH) och D-vitamin utföras.

Blodprov används också för att följa upp personer som behandlas med kalciumtillskott eller läkemedel som påverkar kalciumhalterna. Vid både hypokalcemi och hyperkalcemi är det viktigt att identifiera grundorsaken.

Kalcium ingår i hälsokontroll stor och kan beställas som ett separat kalcium test.

Vad är P-kalcium och S-kalcium?

P-kalcium (plasma-kalcium) och S-kalcium (serum-kalcium) är två sätt att mäta kalciumkoncentrationen i blodet.

Plasma är den vätska som återstår i blodet efter att blodkropparna (röda blodkroppar, vita blodkroppar och blodplättar) har avlägsnats. Plasma innehåller vatten, elektrolyter som kalcium, hormoner, näringsämnen, proteiner och koagulationsfaktorer, som fibrinogen. Vid mätning av P-kalcium separeras plasma från blodkropparna genom centrifugering, men blodet tillåts inte koagulera. Eftersom plasma fortfarande innehåller koagulationsfaktorer speglar P-kalcium den naturliga kalciumkoncentrationen i blodet, inklusive både det fria (joniserade) kalciumet och det som är bundet till proteiner.

Serum är den vätska som återstår efter att blodet har fått koagulera och koagulationsfaktorerna har avlägsnats. Vid mätning av S-kalcium tillåts blodprovet stå tills det bildas en blodpropp, varpå serumet separeras från blodkropparna genom centrifugering. Eftersom serum inte innehåller koagulationsfaktorer är dess sammansättning något annorlunda än plasma. Trots detta är kalciumkoncentrationen i plasma och serum i praktiken mycket likartad, vilket gör att både P-kalcium och S-kalcium kan användas för att bedöma kalciumnivåerna i blodet.

Vad är referensintervallet för kalcium?

Referensintervallet för kalcium är 2,15 till 2,50 mmol/L för män och kvinnor 18 år eller äldre enligt Karolinska. Samma referensintervall gäller för Unilabs och SYNLAB.

Värden inom detta intervall tyder på att kalciummetabolismen fungerar som den ska och att skelettet, njurarna och hormoner som styr kalcium är i balans.

mmol/L står för millimol per liter.

Vid högt värde

Höga nivåer av kalcium i blodet, även kallat hyperkalcemi, uppstår när kroppens kalciumreglering är störd. Detta tillstånd kan bero på flera orsaker. En vanlig orsak är överaktivitet i bisköldkörtlarna (primär hyperparatyreoidism), där en ökad frisättning av parathormon (PTH) gör att mer kalcium frigörs från skelettet och återupptas i njurarna.

Andra orsaker till hyperkalcemi kan vara D-vitaminöverskott, där ökad absorption av kalcium från tarmen leder till förhöjda nivåer, samt vissa cancersjukdomar, som kan stimulera nedbrytning av benvävnad och frisätta kalcium i blodet. Långvarig immobilisering, exempelvis vid sjukdom, kan också leda till att kalcium bryts ner från skelettet och höjer nivåerna i blodet.

Symtomen på höga kalciumnivåer kan vara diffusa i början, men kan bli allvarliga om det inte behandlas. Vanliga symtom inkluderar trötthet, illamående, förstoppning och ökad törst. Vid svårare fall kan hyperkalcemi påverka hjärtats rytm, leda till njurstenar och orsaka förvirring eller medvetandepåverkan.

För att utreda höga kalciumnivåer mäts ofta både totalkalcium och den joniserade formen av kalcium, som är den biologiskt aktiva varianten. Ytterligare tester som analys av parathormon (PTH) och D-vitamin utförs ofta.

Vid lågt värde

Låga nivåer av kalcium i blodet, eller hypokalcemi, uppstår när kroppens kalciumhalt sjunker under normala nivåer. Detta kan bero på faktorer som påverkar kalciumomsättningen och kroppens regleringssystem.

En vanlig orsak är D-vitaminbrist, som minskar kroppens förmåga att absorbera kalcium från kosten. En annan orsak är nedsatt funktion av bisköldkörtlarna (hypoparatyreoidism), vilket leder till en minskad produktion av parathormon (PTH) som normalt hjälper till att hålla kalciumnivåerna stabila.

Andra bidragande faktorer till hypokalcemi kan vara njursvikt, då njurarnas förmåga att aktivera D-vitamin och utsöndra fosfat försämras, vilket i sin tur stör kalciumregleringen. Låga nivåer kan också ses vid malabsorption av kalcium i tarmen, låga albuminnivåer (där en stor del av kalcium binds), samt vid akuta sjukdomar som pankreatit eller sepsis.

Symtomen på hypokalcemi kan variera beroende på hur låga nivåerna är, men vanliga symtom inkluderar muskelkramper, stickningar och domningar i händer, fötter och runt munnen, samt trötthet och muskelsvaghet. Vid allvarlig kalciumbrist kan det leda till hjärtarytmier, kramper och kan i extrema fall påverka medvetandetillståndet. Långvarig kalciumbrist kan resultera i ett försvagat skelett och öka risken för benskörhet (osteoporos).

För att utreda låga kalciumnivåer mäts ofta både totalkalcium och joniserat kalcium i blodet, eftersom det fria, joniserade kalciumet är den aktiva formen. Ytterligare tester av parathormon (PTH), D-vitamin och njurfunktion kan behövas för att identifiera den underliggande orsaken. Behandlingen syftar till att korrigera kalciumnivåerna, ofta genom kalciumtillskott och D-vitamin, samtidigt som den bakomliggande orsaken åtgärdas.