Professor Kenneth Haglid (1943–2011) var läkare, forskare och professor i histologi vid Göteborgs universitet och verksam vid Sahlgrenska universitetssjukhuset. Hans forskning låg inom neurobiologi och vävnadslära, med särskilt fokus på proteiner i nervsystemet. Ett av de områden han bidrog till var studiet av S100-proteinet, en forskningslinje som senare fick betydande klinisk relevans.
Redan på 1970-talet publicerade Haglid och kollegor banbrytande arbete om S100-proteinets förekomst i centrala nervsystemets synapser, bland annat i den vetenskapliga tidskriften Nature (1974). Vid denna tid var forskningen grundvetenskaplig och syftade till att kartlägga var proteinet fanns och vilken roll det spelade i nervcellernas struktur och funktion. Denna tidiga molekylära kartläggning bidrog till förståelsen av hur hjärnans stödjeceller och synaptiska miljö fungerar.
Utöver sitt arbete med S100B publicerade Kenneth Haglid ett stort antal vetenskapliga artiklar inom neurovetenskap och cellbiologi. Hans forskning behandlade bland annat blod-hjärnbarriären, astrocyternas funktion och molekylära mekanismer vid hjärnskada och neurologisk påverkan. Han var aktiv inom internationella forskningssamarbeten och publicerade arbeten i högt ansedda vetenskapliga tidskrifter.
Vad är S100-protein?
S100 är en familj av små kalciumbindande proteiner som reglerar flera viktiga cellulära processer, som signalöverföring, cytoskelettets organisation och inflammatoriska mekanismer. Namnet kommer från proteinets biokemiska egenskap att vara lösligt i 100% mättad ammoniumsulfatlösning.
Det finns över 20 olika S100-proteiner, men det mest kliniskt relevanta är S100B. Detta protein finns främst i astrocyter – stödjeceller i hjärnan – samt i Schwannceller i perifera nervsystemet. Mindre mängder förekommer även i melanocyter och fettväv.
Från grundforskning till klinisk biomarkör
Normalt finns mycket låga nivåer av S100B i blodet. Vid skada på hjärnvävnad kan dock blod-hjärnbarriären påverkas, vilket gör att S100B läcker ut i cirkulationen. Detta gjorde proteinet intressant som möjlig biomarkör. Idag används S100B kliniskt framför allt vid:
- Lätt traumatisk hjärnskada (hjärnskakning).
- Bedömning av behov av datortomografi (CT).
- Uppföljning av hjärnskador inom intensivvård.
- Som tumörmarkör vid malignt melanom.
Låga nivåer kort efter ett skalltrauma talar starkt emot allvarlig hjärnskada, vilket kan minska behovet av onödig röntgenundersökning. Samtidigt är S100B inte helt specifikt då förhöjda nivåer även kan ses vid kraftig fysisk ansträngning, systemisk inflammation eller nedsatt njurfunktion. Tolkning måste därför alltid ske i kliniskt sammanhang.
Biologisk funktion
Intracellulärt reglerar S100B:
- Kalciumberoende signalvägar.
- Cellens struktur och stabilitet.
- Tillväxt och differentiering.
Extracellulärt kan S100B binda till RAGE-receptorer och påverka inflammatoriska processer. Låga koncentrationer kan ha stödjande och skyddande effekt, medan höga nivåer kan bidra till neuroinflammation och vävnadsskada.
Vetenskapligt arv
Kenneth Haglids forskning bidrog till att lägga den molekylära grunden för hur S100-proteiner förstås idag. Från att ursprungligen ha varit ett protein av rent neurobiologiskt intresse utvecklades S100B till en internationellt använd biomarkör inom klinisk medicin.
Utöver sin akademiska verksamhet grundade Haglid 1987 företaget Medisera, med inriktning mot laboratoriediagnostik och biomarkörer i blod. Hans arbete förenade därmed grundforskning och praktisk medicinsk tillämpning.
