Insulinresistens innebär att kroppens celler inte längre reagerar lika effektivt på insulin, det hormon som normalt hjälper glukos att ta sig från blodet in i cellerna. För att kompensera måste bukspottkörteln producera allt mer insulin, vilket leder till förhöjda insulinnivåer i blodet. Under en period kan kroppen fortfarande hålla blodsockret normalt, men när cellernas känslighet minskar ytterligare ökar risken för förhöjda blodsockernivåer och utveckling av typ 2-diabetes.
Tillståndet uppstår av flera samverkande faktorer. Övervikt, särskilt bukfetma, är en vanlig orsak, men även fysisk inaktivitet, stress, dålig sömn och en kost med mycket socker och processade livsmedel kan bidra. Genetiska faktorer och hormonella tillstånd som PCOS ökar också risken.
Symtomen är ofta diffusa, vilket gör insulinresistens lätt att missa. Många upplever trötthet (särskilt efter måltider), ökad hunger eller sötsug, svårigheter att gå ner i vikt eller rubbade blodfetter. I vissa fall kan även mörka hudförändringar uppstå, så kallad acanthosis nigricans.
Insulinresistens är viktig att upptäcka eftersom den är en del i det metabola syndromet och ökar risken för:
- typ 2-diabetes.
- hjärt–kärlsjukdom.
- fettlever (NAFLD).
Den positiva sidan är att insulinresistens ofta går att vända eller förbättra. Regelbunden fysisk aktivitet är en av de mest effektiva åtgärderna eftersom träning ökar cellernas känslighet för insulin. Även kostförändringar, som att minska snabba kolhydrater och äta mer protein och fiberrik mat, kan ha stor effekt. God sömn och stressreduktion är också viktiga delar, och i vissa fall kan läkemedel som metformin vara ett komplement.
Hur upptäcker man insulinresistens?
För att bedöma insulinresistens räcker det inte att endast mäta blodsocker, eftersom många personer kan ha helt normala glukosvärden i många år medan insulinet är förhöjt. I stället analyseras flera olika markörer som tillsammans ger en bättre bild av hur kroppen hanterar socker och insulin.
Fastande insulin är ett av de viktigaste testen, eftersom ett förhöjt värde ofta är det tidigaste tecknet på insulinresistens. När cellerna blir mindre känsliga för insulin kompenserar kroppen genom att producera mer, vilket gör att insulinet stiger långt innan blodsockret påverkas.
För att tolka fastande insulin används ofta HOMA-IR, som är en beräkning baserad på både fastande insulin och fastande glukos. Formeln är HOMA-IR = (fastande insulin × fastande glukos) / 22,5. Ett högre HOMA-IR indikerar en lägre insulinkänslighet, det vill säga större grad av insulinresistens. Det är ett enkelt och etablerat sätt att uppskatta hur hårt kroppen måste arbeta för att hålla blodsockret stabilt.
En annan markör som ibland används är C-peptid, som visar hur mycket insulin kroppen själv producerar. Eftersom C-peptid frisätts i samma mängd som insulin, men har längre halveringstid, kan det ge en mer stabil bild av bukspottkörtelns insulinproduktion. C-peptid är särskilt användbart när man vill skilja mellan låg insulinproduktion och insulinresistens med höga insulinnivåer.
HbA1c är ett långtidstest som visar genomsnittligt blodsocker de senaste 2–3 månaderna. Det är bra för att upptäcka prediabetes och diabetes, men det är inte ett tidigt test för insulinresistens. Många personer kan ha uttalad insulinresistens i flera år medan HbA1c fortfarande ligger normalt, eftersom kroppen lyckas hålla blodsockret stabilt så länge insulinproduktionen kan ökas.
