En blodpropp, även kallad trombos, innebär att blodet har levrat sig och bildat en klump inuti ett blodkärl. Blodproppen kan helt eller delvis hindra blodflödet och därmed påverka tillförseln av syre och näringsämnen till kroppens vävnader. Blodproppar kan uppstå i både vener och artärer, men orsakerna och konsekvenserna skiljer sig åt beroende på var proppen bildas.
Blodproppar i venerna förekommer framför allt i benen och kan orsaka svullnad, värme och smärta. Om en del av proppen lossnar och följer med blodet till lungorna kan den orsaka en lungemboli, vilket är ett potentiellt livshotande tillstånd. Blodproppar i artärerna kan i stället orsaka exempelvis hjärtinfarkt eller stroke genom att blodtillförseln till hjärtat eller hjärnan blockeras.
Varför bildas blodproppar?
Blodets förmåga att levra sig, även kallad koagulation, är en viktig skyddsmekanism som hjälper kroppen att stoppa blödningar vid skador. När ett blodkärl skadas aktiveras blodplättar och koagulationsfaktorer som tillsammans bildar en propp för att täta skadan.
En blodpropp kan däremot bli skadlig om koagulationen aktiveras inne i ett blodkärl utan att det finns någon blödning som behöver stoppas. Risken för venös blodproppsbildning påverkas framför allt av tre mekanismer:
- Långsamt blodflöde: När blodet cirkulerar långsammare, exempelvis vid långvarigt sängläge eller stillasittande, ökar risken för att en propp bildas.
- Skador på blodkärlens väggar: Operationer, olyckor och inflammation kan påverka kärlväggarna och aktivera koagulationssystemet.
- Ökad koagulationsbenägenhet: Vissa sjukdomar, hormonella förändringar och ärftliga faktorer kan göra att blodet lättare bildar proppar.
Dessa mekanismer kallas tillsammans för Virchows triad och används för att förklara varför venösa blodproppar uppstår. Blodproppar i artärerna är däremot ofta kopplade till åderförkalkning, där en skada eller bristning i ett åderförkalkningsplack kan utlösa proppbildning.
Vilka faktorer ökar risken för blodpropp?
Risken för blodpropp påverkas av både tillfälliga och långvariga faktorer. Ibland finns en tydlig utlösande orsak, medan en blodpropp i andra fall uppstår utan någon uppenbar förklaring. Faktorer som kan öka risken för venös blodpropp är bland annat:
- Långvarigt stillasittande eller sängläge, exempelvis efter en operation eller under en längre resa.
- Större kirurgiska ingrepp, benbrott och andra skador.
- Graviditet och tiden efter förlossningen.
- P-piller och andra hormonbehandlingar som innehåller östrogen.
- Cancersjukdom och vissa cancerbehandlingar.
- Övervikt, rökning och stigande ålder.
- Tidigare blodpropp eller förekomst av blodpropp hos nära släktingar.
- Ärftliga eller förvärvade rubbningar i blodets koagulationsförmåga.
Risken kan bli särskilt förhöjd när flera faktorer förekommer samtidigt. Exempelvis kan en person som nyligen genomgått en operation och samtidigt har begränsad rörlighet ha större risk att utveckla en blodpropp.
Vilka symtom kan en blodpropp ge?
Symtomen beror på var blodproppen sitter, hur stor den är och i vilken utsträckning blodflödet påverkas. Vissa blodproppar orsakar tydliga besvär, medan andra ger lindriga eller svårupptäckta symtom.
Blodpropp i benet
En blodpropp i benets djupa vener kallas djup ventrombos (DVT). Vanliga symtom är att ena benet eller vaden svullnar, känns varmt eller blir ömt. Det kan också uppstå smärta, särskilt när man går eller använder vadmuskeln. Ibland blir huden rödaktig eller missfärgad och benet kan kännas tungt eller spänt.
Besvären uppstår vanligtvis i ett ben, men alla med djup ventrombos får inte tydliga symtom.
Blodpropp i lungan
En lungemboli uppstår oftast när en blodpropp från benets eller bäckenets vener lossnar och transporteras till lungornas blodkärl.
Symtom kan vara plötslig andfåddhet, bröstsmärta som förvärras vid djupandning, snabb puls, hosta eller yrsel. Vid större blodproppar kan personen bli kraftigt andfådd, svimma eller få allvarlig påverkan på blodcirkulationen.
Blodpropp i hjärnan eller hjärtat
Om en blodpropp blockerar blodflödet i en artär som försörjer hjärnan kan det orsaka en ischemisk stroke. Symtomen kan bland annat vara plötslig svaghet eller domning i ena kroppshalvan, talsvårigheter eller synpåverkan.
En blodpropp i hjärtats kranskärl kan orsaka hjärtinfarkt. Vanliga symtom är tryck eller smärta i bröstet, ibland med utstrålning mot arm, rygg eller käke, samt andfåddhet, illamående och kallsvettning.
Vid plötslig andnöd, svår bröstsmärta, svimning eller misstänkta strokesymtom ska du ringa 112. Om du misstänker en blodpropp i benet eller armen ska du kontakta vården så snart som möjligt för bedömning.
Hur undersöker man om någon har en blodpropp?
Vid misstanke om blodpropp gör läkaren en bedömning utifrån symtom, sjukdomshistoria, riskfaktorer och kliniska undersökningsfynd. Beroende på var blodproppen misstänks finnas kan olika undersökningar bli aktuella.
Vid misstänkt djup ventrombos används ofta ultraljud för att undersöka blodflödet i venerna och identifiera eventuella proppar. Vid misstänkt lungemboli kan datortomografi med kontrastmedel användas för att undersöka lungornas blodkärl.
Blodprover kan också ingå i utredningen, men de kan inte ensamma fastställa om en person har en blodpropp.
Vilka blodprover kan vara relevanta vid misstanke om blodpropp?
Blodprover används framför allt som komplement till läkarens bedömning och andra undersökningar. Vilka analyser som är relevanta beror på den kliniska situationen.
D-dimer
D-dimer är en nedbrytningsprodukt som bildas när kroppen bryter ned fibrin, ett protein som ingår i blodproppar. Ett förhöjt D-dimervärde kan förekomma när koagulationssystemet och nedbrytningen av fibrin är aktiva.
Analysen används framför allt för att hjälpa till att utesluta djup ventrombos eller lungemboli hos personer där den kliniska sannolikheten bedöms vara låg eller måttlig. Ett normalt D-dimervärde kan då tala emot blodpropp.
Ett förhöjt värde innebär däremot inte automatiskt att det finns en blodpropp. D-dimer kan även vara förhöjt vid exempelvis infektion, inflammation, graviditet, hög ålder och efter kirurgiska ingrepp.
D-dimer ska därför inte användas som ett allmänt screeningprov för blodpropp eller som ersättning för medicinsk bedömning vid misstänkta symtom.
Blodstatus och trombocyter
En blodstatus ger information om bland annat röda och vita blodkroppar samt trombocyter, även kallade blodplättar.
Trombocyterna har en central funktion i blodets koagulation. Ett avvikande antal trombocyter kan förekomma vid olika sjukdomstillstånd och kan ibland vara relevant vid utredning av ökad proppbenägenhet.
En vanlig blodstatus kan däremot inte användas för att avgöra om det finns en blodpropp.
Koagulationsprover
Vid vissa utredningar kan läkaren även analysera koagulationsprover, exempelvis PK(INR), APTT och fibrinogen. Dessa ger information om olika delar av blodets koagulationssystem och kan bland annat användas inför eller under vissa behandlingar.
Normala resultat på dessa analyser utesluter inte blodpropp. Vid återkommande eller oförklarade blodproppar kan läkaren i utvalda fall överväga en mer specialiserad utredning av ärftlig eller förvärvad ökad koagulationsbenägenhet, så kallad trombofili.
Misstänkt blodpropp ska alltid bedömas inom sjukvården. Blodprover som beställs inom en allmän hälsokontroll är inte avsedda att diagnostisera eller utesluta en akut blodpropp.
Hur behandlas en blodpropp?
Behandlingen beror på blodproppens placering, omfattning och bakomliggande orsak. Vid djup ventrombos och lungemboli används vanligtvis antikoagulantia, ofta kallade blodförtunnande läkemedel. De minskar blodets förmåga att bilda nya proppar och förhindrar att befintliga proppar växer, samtidigt som kroppens egna mekanismer successivt kan bryta ned proppen.
Vid allvarliga tillstånd kan mer avancerad behandling behövas, exempelvis propplösande läkemedel eller ingrepp för att avlägsna proppen.
Behandlingstiden varierar beroende på bland annat orsaken till blodproppen, risken för återfall och risken för blödningar. Vid hjärtinfarkt och stroke används andra behandlingsstrategier beroende på vilken typ av kärl som drabbats och hur akut tillståndet är.
Kan man förebygga blodproppar?
Det går inte att förebygga alla blodproppar, men flera åtgärder kan bidra till att minska risken, särskilt för venösa blodproppar.
Regelbunden fysisk aktivitet och att undvika längre perioder av stillasittande hjälper blodcirkulationen. Under längre resor kan det vara bra att röra på benen och resa sig regelbundet när det är möjligt. Rökstopp och behandling av bakomliggande sjukdomar är också viktiga förebyggande åtgärder.
Personer med särskilt hög risk, exempelvis i samband med större operationer eller långvarig immobilisering, kan behöva förebyggande behandling med antikoagulantia. En läkare bedömer då behovet utifrån individuella riskfaktorer.
Kan man ha en blodpropp utan att märka det?
Ja, vissa blodproppar kan orsaka mycket lindriga symtom eller inga tydliga besvär alls. Det gäller bland annat mindre blodproppar i benens vener. Även lungemboli kan ibland ge ospecifika symtom som lätt andfåddhet eller nedsatt ork.
Avsaknad av tydliga symtom innebär därför inte att en blodpropp alltid kan uteslutas. Vid nytillkomna besvär som kan tala för blodpropp är det viktigt att söka medicinsk bedömning, särskilt om det samtidigt finns kända riskfaktorer.
Kan en blodpropp försvinna av sig själv?
Kroppen har ett naturligt system för att bryta ned blodproppar, vilket kallas fibrinolys. Mindre blodproppar kan ibland lösas upp utan att orsaka några större besvär.
Det går däremot inte att på förhand avgöra om en blodpropp kommer att försvinna utan behandling. En obehandlad propp kan växa eller lossna och orsaka allvarliga komplikationer. Därför ska misstänkt blodpropp alltid bedömas av sjukvården.
