Antibiotikaresistens innebär att bakterier har utvecklat motståndskraft mot ett eller flera antibiotika som tidigare kunnat användas för att behandla infektioner orsakade av dessa bakterier. När bakterier blir resistenta kan antibiotikabehandling få sämre effekt eller i vissa fall helt sakna effekt.
Antibiotikaresistens är ett växande globalt folkhälsoproblem eftersom det kan göra vanliga bakterieinfektioner svårare att behandla. Resistenta bakterier kan också orsaka infektioner som kräver längre behandling, andra typer av antibiotika eller sjukhusvård.
Det är viktigt att skilja mellan antibiotikaresistens och att en infektion inte svarar på antibiotika av andra skäl. Antibiotika har exempelvis ingen effekt mot virus, och vissa bakterier är naturligt okänsliga för särskilda antibiotikatyper.
Hur uppstår antibiotikaresistens?
Antibiotikaresistens uppstår genom genetiska förändringar hos bakterier eller genom att bakterier får resistensgener från andra bakterier.
När antibiotika används kan känsliga bakterier dö eller hämmas, medan bakterier som redan har egenskaper som skyddar dem mot läkemedlet kan överleva. Dessa bakterier får då möjlighet att föröka sig och sprida sina resistensegenskaper vidare.
Antibiotikaanvändning skapar alltså ett selektionstryck som kan gynna resistenta bakterier.
Resistens kan utvecklas och spridas både hos människor, djur och i miljön. Därför är antibiotikaresistens inte enbart ett problem inom sjukvården.
Vilka bakterier kan bli resistenta mot antibiotika?
Många olika bakterier kan utveckla antibiotikaresistens. Några välkända exempel är:
- MRSA (meticillinresistenta Staphylococcus aureus) – stafylokockbakterier som är resistenta mot flera vanliga betalaktamantibiotika och kan orsaka bland annat hudinfektioner och allvarligare infektioner.
- ESBL-bildande bakterier – exempelvis vissa varianter av Escherichia coli och Klebsiella pneumoniae som producerar enzymer som bryter ned flera typer av antibiotika.
- VRE (vankomycinresistenta enterokocker) – bakterier som har utvecklat resistens mot antibiotikumet vankomycin.
- Resistenta pneumokocker – vissa stammar av Streptococcus pneumoniae som har nedsatt känslighet för penicillin eller andra antibiotika.
- Resistenta gonokocker – Neisseria gonorrhoeae, som orsakar gonorré, kan utveckla resistens mot flera antibiotikatyper.
Grupp A-streptokocker (Streptococcus pyogenes), som bland annat orsakar halsfluss och scharlakansfeber, är ett exempel på en bakterie som fortfarande är känslig för penicillin. Trots att penicillin har använts under många decennier har någon kliniskt bekräftad penicillinresistens hos grupp A-streptokocker inte rapporterats. Däremot förekommer resistens mot andra antibiotika, exempelvis makrolider som erytromycin och azitromycin samt klindamycin. Förekomsten varierar mellan olika länder och över tid. Detta visar att antibiotikaresistens är specifik för kombinationen av bakterie och antibiotikum – en bakterie kan vara resistent mot ett läkemedel, men fortfarande känslig för ett annat.
Att en bakterie är resistent betyder inte nödvändigtvis att den är mer smittsam eller orsakar allvarligare sjukdom än en känslig bakterie. Däremot kan en infektion bli svårare att behandla när effektiva antibiotikaalternativ saknas.
Är det kroppen eller bakterierna som blir resistenta?
Det är bakterierna som utvecklar antibiotikaresistens, inte människokroppen.
En person kan bära på resistenta bakterier utan att vara sjuk. Om bakterierna senare orsakar en infektion kan behandlingen bli mer komplicerad eftersom vissa antibiotika inte längre fungerar.
Resistenta bakterier kan också spridas mellan människor, exempelvis genom direktkontakt eller via förorenade händer och föremål.
Varför bidrar antibiotikaanvändning till resistens?
Varje gång antibiotika används påverkas bakterier som är känsliga för läkemedlet. Samtidigt kan resistenta bakterier gynnas genom att de får mindre konkurrens från andra bakterier.
Risken för resistensutveckling ökar särskilt vid omfattande och onödig antibiotikaanvändning, exempelvis när antibiotika används mot infektioner där behandlingen inte gör nytta.
Antibiotika ska därför användas när det finns en medicinsk anledning och med ett preparat, en dos och en behandlingstid som är anpassade till infektionen.
Det är också viktigt att följa läkarens ordination. Man bör inte själv ändra doseringen, avbryta behandlingen i förtid eller förlänga den utan medicinsk rådgivning.
Fungerar antibiotika mot virusinfektioner?
Nej. Antibiotika används för att behandla bakterieinfektioner och har ingen effekt mot virus.
Förkylning, influensa och de flesta fall av akut bronkit orsakas av virus. Antibiotika hjälper därför normalt inte mot dessa infektioner.
Vid vissa virusinfektioner kan en bakteriell följdinfektion utvecklas. I sådana situationer kan antibiotika bli aktuellt, men behandlingsbehovet behöver bedömas av läkare.
Att undvika antibiotika när det inte behövs är en viktig åtgärd för att minska utvecklingen av antibiotikaresistens.
Varför fungerar inte penicillin mot mykoplasma?
Penicillin verkar genom att hämma uppbyggnaden av bakteriernas cellvägg. Bakterien Mycoplasma pneumoniae, som bland annat kan orsaka luftvägsinfektioner och lunginflammation, saknar däremot cellvägg. Penicillin har därför ingen effekt mot mykoplasma.
Detta är ett exempel på naturlig okänslighet mot ett antibiotikum, snarare än resistens som utvecklats genom att bakterien tidigare utsatts för läkemedlet.
Vid lunginflammation orsakad av mykoplasma kan läkaren i vissa fall välja andra antibiotika, exempelvis doxycyklin eller ett makrolidantibiotikum. Behovet av behandling avgörs utifrån patientens symtom, ålder och sjukdomens svårighetsgrad.
Hur vet man om en bakterie är antibiotikaresistent?
Antibiotikaresistens kan undersökas genom mikrobiologiska laboratorieanalyser. Vid misstänkt bakterieinfektion kan vården ta prover från exempelvis urin, blod, sår eller luftvägar, beroende på var infektionen finns.
Om bakterier kan odlas fram kan laboratoriet utföra en resistensbestämning för att undersöka vilka antibiotika bakterierna är känsliga eller resistenta mot.
I vissa situationer används även molekylärbiologiska metoder för att identifiera specifika resistensgener.
Resultatet kan hjälpa läkaren att välja ett antibiotikum som har förutsättningar att fungera mot den aktuella bakterien.
Vanliga blodprover som CRP och blodstatus kan ge information som är relevant vid bedömning av infektion eller inflammation, men kan inte avgöra om en bakterie är antibiotikaresistent.
Vad innebär multiresistenta bakterier?
Multiresistenta bakterier är bakterier som har utvecklat resistens mot flera olika antibiotikagrupper.
Det innebär att antalet behandlingsalternativ kan vara begränsat. I vissa fall behöver infektionen behandlas med antibiotika som normalt inte används som förstahandsval.
Multiresistenta bakterier är särskilt problematiska inom sjukvården, där patienter kan vara mer mottagliga för infektioner och där antibiotika ofta används.
En person kan dock bära på multiresistenta bakterier utan att ha några symtom eller behöva behandling.
Kan antibiotikaresistens spridas mellan människor?
Ja. Resistenta bakterier kan spridas mellan människor på liknande sätt som andra bakterier, exempelvis genom direktkontakt, bristande handhygien eller kontakt med förorenade ytor.
Spridning kan också ske via livsmedel, djur och miljön.
Det är inte själva resistensen som smittar som en separat sjukdom, utan bakterier som bär på resistensegenskaper. Bakterier kan dessutom överföra vissa resistensgener till andra bakterier.
God handhygien, fungerande vårdhygieniska rutiner och förebyggande arbete mot infektioner är därför viktiga delar av arbetet mot antibiotikaresistens.
Hur kan man minska risken för antibiotikaresistens?
Både enskilda personer och hälso- och sjukvården kan bidra till att bromsa utvecklingen och spridningen av resistenta bakterier på många sätt, till exempel genom att:
- Använda antibiotika endast när det behövs. Antibiotika ska inte användas mot virusinfektioner eller andra tillstånd där behandlingen saknar nytta.
- Följa ordinationen. Ta antibiotika i rätt dos och under den behandlingstid som läkaren har ordinerat.
- Inte använda överbliven antibiotika. Antibiotika som ordinerats vid ett tidigare tillfälle ska inte användas för att behandla en ny infektion utan medicinsk bedömning.
- Förebygga infektioner. Handhygien, vaccinationer och andra smittförebyggande åtgärder kan minska behovet av antibiotikabehandling.
- Undvika onödig smittspridning. Följ vårdens hygienråd och rekommendationer om du bär på eller har en infektion med resistenta bakterier.
En ansvarsfull antibiotikaanvändning är viktig både för den enskilda patienten och för att bevara antibiotikans effekt i framtiden.
Varför är antibiotikaresistens ett globalt hälsoproblem?
Effektiva antibiotika är avgörande för att kunna behandla många bakterieinfektioner. De har också stor betydelse vid exempelvis kirurgiska ingrepp, cancerbehandling och vård av patienter med nedsatt immunförsvar.
När bakterier utvecklar resistens kan infektioner bli svårare att behandla. Det kan medföra längre sjukdomsförlopp, ökade vårdkostnader och i vissa fall större risk för allvarliga komplikationer och dödsfall.
Antibiotikaresistens är därför ett av de stora hoten mot den globala folkhälsan.
I Sverige arbetar bland annat Folkhälsomyndigheten, Strama och hälso- och sjukvården med att följa resistensutvecklingen och främja en ansvarsfull antibiotikaanvändning.