Leptin är ett hormon som bildas i kroppens fettvävnad och fungerar som en central signal till hjärnan om hur mycket energi kroppen har lagrat. Det brukar beskrivas som ett mättnadshormon eftersom nivåerna av leptin ökar när fettcellerna är fyllda, vilket gör att hjärnan tolkar situationen som att energitillgången är god. Resultatet blir minskad hunger och en tendens att öka ämnesomsättningen. När leptinnivåerna sjunker, till exempel vid viktminskning eller låg fettmassa, uppfattas detta som energibrist, vilket leder till ökad hunger och en mer sparsam energiförbrukning.
Leptin speglar därmed kroppens fettreserver och är en viktig del av den långsiktiga regleringen av hunger och mättnad där:
- Personer med hög kroppsfettmassa har vanligtvis höga leptinnivåer,
- medan personer med mycket låg fettmassa har låga nivåer, vilket gör det svårare att hålla vikten nere när man redan är smal.
Leptin och övervikt
Hos många med övervikt fungerar leptinsystemet dock inte som det ska. Trots höga leptinnivåer svarar hjärnan svagt eller inte alls på signalerna, ett tillstånd som kallas leptinresistens. Det gör att kroppen beter sig som om den befann sig i energibrist, trots att fettlagren är stora. Typiska följder är kvarstående hunger, lägre ämnesomsättning och ökad benägenhet att lagra fett. Leptinresistens är därför en av de viktigaste mekanismerna bakom svårigheter att gå ner i vikt.
Äkta leptinbrist är mycket ovanligt men leder till svår, tidig fetma och extrem hunger. I dessa fall kan leptin ges som läkemedel. Det går även att mäta leptin i blodprov, men det görs sällan i rutinsjukvård utan används främst inom forskning eller vid specifika utredningar av ämnesomsättningsrubbningar.
Sammanfattningsvis är leptin ett nyckelhormon i regleringen av hunger, mättnad och energibalans. En välfungerande leptinsignalering hjälper kroppen att hålla en stabil vikt, medan leptinresistens kan göra viktnedgång betydligt svårare.
