Inflammatoriska tarmsjukdomar, ofta förkortat IBD (Inflammatory Bowel Disease), är en grupp kroniska sjukdomar där immunförsvaret orsakar en ihållande och återkommande inflammation i mag–tarmkanalen. De två vanligaste formerna är ulcerös kolit och Crohns sjukdom, och även om de delar många drag skiljer de sig åt i hur och var inflammationen uppstår.
Ulcerös kolit
Ulcerös kolit kännetecknas av en ytlig, kontinuerlig inflammation som alltid börjar i ändtarmen och kan sträcka sig upp genom tjocktarmen. Inflammationen sitter i slemhinnan, vilket leder till symtom som blodig diarré, täta trängningar, slembildning och buksmärtor.
Crohns sjukdom
Crohns sjukdom kan däremot drabba vilken del som helst av mag–tarmkanalen, från munhåla till analöppning, men är vanligast i tunntarmens sista del och tjocktarmen. Inflammationen går djupare ner i tarmväggen och uppstår ofta fläckvis, vilket kan leda till sår, fistlar, abscesser och trånga partier (stenoser). Vanliga symtom är buksmärtor, diarré, viktnedgång och påverkat näringsupptag.
Orsaker
Orsaken till IBD är inte helt klarlagd, men sjukdomarna uppstår genom ett komplex samspel mellan genetisk känslighet, immunsystemets reglering, tarmflorans sammansättning och yttre faktorer som rökning, kost och infektioner. Resultatet blir att immunförsvaret överreagerar mot den egna tarmväggen.
IBD är kroniska tillstånd som växlar mellan perioder av skov, då inflammationen är aktiv och symtomen ökar, och remission, då sjukdomen är mer kontrollerad. Förutom tarmsymtomen kan inflammationen påverka andra delar av kroppen som leder, hud, ögon och lever.
Diagnos och behandling
Diagnosen ställs genom en kombination av blodprover, avföringsmarkörer som kalprotektin, samt endoskopi och vävnadsprover som visar inflammationens omfattning och typ. Bilddiagnostik kan också användas vid Crohns sjukdom.
Behandlingen syftar till att dämpa inflammationen, förebygga skov och bevara tarmens funktion. Vanliga läkemedel är kortison, 5-ASA-preparat, immunmodulerande läkemedel, biologiska terapier och ibland kirurgi vid komplikationer.
Blodprov
Blodprov kan inte ensamt ställa diagnosen inflammatorisk tarmsjukdom, men de är viktiga för att bedöma inflammation, näringsstatus och sjukdomsaktivitet.
Vid misstanke om ulcerös kolit eller Crohns sjukdom tas ofta CRP och sänkan för att mäta graden av inflammation, blodstatus för att upptäcka anemi och påverkan på vita blodkroppar och trombocyter, samt järnstatus för att bedöma järnbrist.
Albumin används för att bedöma långvarig inflammation och näringspåverkan. Leverprover tas eftersom IBD kan påverka levern eller dess gallgångar, och elektrolyter och njurvärden kontrolleras vid risk för vätskebrist. Vitamin- och mineralprover som vitamin B12, folat, D-vitamin och zink kan visa brister, särskilt vid Crohns sjukdom.
Immunologiska tester som ANCA och ASCA kan ge visst stöd för diagnosen, men är inte tillräckligt tillförlitliga för att användas ensamma. Blodprover kompletteras alltid med avföringsprov, endoskopi och vävnadsundersökningar för att säkerställa diagnosen.
Läs mer om magproblem.
