Munherpes, könsherpes och blodprov

Munherpes och könsherpes orsakas av ett virus som heter herpes simplex, som finns i två varianter: HSV-1 och HSV-2. HSV-1 är den vanligaste orsaken till munsår runt läppar och mun, medan HSV-2 oftare ligger bakom blåsor och sår på eller kring könsorganen. För att fastställa en tidigare herpesinfektion och om du har viruset latent i kroppen kan ett blodprov för HSV-1 och HSV-2 IgG antikroppar användas.

Vad är herpes?

Herpes är ett virus som tillhör herpesvirusfamiljen (Herpesviridae), en stor grupp virus som kan orsaka både milda och allvarliga infektioner hos människor. Herpesvirus kännetecknas av att de stannar kvar i kroppen livet ut efter infektion och kan aktiveras igen (reaktiveras). Herpesvirusfamiljen består bland annat av:

• HSV-1 (Herpes simplex typ 1) som är en vanlig orsak till munsår, men kan även ge könsherpes.
• HSV-2 (Herpes simplex typ 2) som är den vanligaste orsaken till könsherpes, men som också kan infektera munområdet.
• VZV (Varicella zoster-virus) som orsakar vattkoppor och som senare kan ge bältros (reaktivering).
• EBV (Epstein-Barr-virus) som orsakar körtelfeber (mononukleos) och är kopplat till vissa cancerformer.
• CMV (Cytomegalovirus) som är ett vanligt virus som kan ge allvarlig infektion hos nyfödda och immunsupprimerade.
• HHV-6 och HHV-7 som ofta orsakar tre-dagarsfeber (exanthema subitum) hos små barn.
• HHV-8 som associeras med Kaposis sarkom, en cancersjukdom som kan förekomma vid nedsatt immunförsvar (t.ex. HIV).

Vad är Herpes simplex-virus (HSV)?

Herpes simplex-virus är ett DNA-virus som orsakar livslånga och periodiskt återkommande infektioner. Herpes är mycket smittsamt och sprids via kontakt med hud och slemhinnor, även när inga synliga symtom finns. Både HSV-1 och HSV-2 kan orsaka infektion i både mun och underliv, beroende på hur smittan överförs. Viruset tar sig in via små sår i huden eller via slemhinnor, och efter den första infektionen stannar det kvar vilande i kroppen och kan aktiveras igen senare, till exempel vid stress, feber eller nedsatt immunförsvar. De två vanligaste typerna av herpes är HSV-1 och HSV-2.

Vad är skillnaden mellan HSV-1 och HSV-2?

HSV-1 är den vanligaste orsaken till munsår, men kan även orsaka genital herpes vid smitta via oralsex. HSV-1 smittar genom saliv, hudkontakt och delade föremål som bestick, glas och handdukar.

HSV-2 orsakar genital herpes och överförs främst via sexuell kontakt, och kan i vissa fall orsaka oral herpes, men detta är ovanligt. HSV-2 smittar genom direktkontakt med könsorgan och slemhinnor, även när inga symtom finns.

Hur vanligt är herpes?

Herpes är mycket vanligt. Uppskattningsvis bär upp till 80 procent av vuxna i Sverige på HSV-1, ofta utan att veta om det. HSV-2 förekommer hos ungefär 20 till 30 procent av vuxna, men många vet inte att de är smittade eftersom infektionen kan vara mild eller helt symtomfri. Många får HSV-1-infektionen redan som barn, medan HSV-2 oftare överförs i vuxen ålder genom sexuell kontakt.

Herpes och immunförsvaret

Herpes simplex-virus hålls normalt i schack av kroppens immunförsvar. Vid stress, feber, annan infektion eller sjukdom som påverkar immunförsvaret, som exempelvis HIV, ökar risken för att viruset reaktiveras. Personer med nedsatt immunförsvar kan också få kraftigare och mer långvariga utbrott och bör följas upp av vården.

Munherpes – symtom och smittvägar

Munherpes visar sig ofta som munsår, små vätskefyllda blåsor runt munnen eller på läpparna. Infektionen kan även ge:

• Stickningar, klåda och sveda innan blåsorna uppstår.
• Smärtsamma sår som spricker och bildar sårskorpor.
• Svullna lymfkörtlar, feber och allmän sjukdomskänsla vid första infektionen.
• Spridning till tandkött och svalg, särskilt vid primärinfektion hos barn.

Efter den första infektionen stannar viruset kvar i trigeminusgangliet (nervknutor nära käken) och kan reaktiveras vid exempelvis stress, sol, förkylning eller nedsatt immunförsvar.

Hur smittar munherpes?

Munherpes smittar genom:

• Direktkontakt med blåsor eller sår och är som mest smittsamt vid en aktiv infektion.
• Saliv och slemhinnor och kan spridas genom kyssar eller delade föremål som bestick och glas.
• Oralsex då HSV-1 även kan överföras till könsorganen och orsaka genital herpes.

Könsherpes – symtom och smittvägar

Genital herpes visar sig ofta som vätskefyllda blåsor och sår på könsorgan, ljumskar eller runt anus. Symtomen varierar och kan inkludera:

• Klåda, sveda och obehag i underlivet.
• Smärta vid urinering.
• Feber, huvudvärk och allmän sjukdomskänsla vid primärinfektion.
• Återkommande utbrott, men ofta lindrigare än första infektionen.

HSV-2 etablerar sig i sakralganglierna (nervknutor i korsryggen) och kan reaktiveras vid stress, hormonella förändringar eller nedsatt immunförsvar.

Hur smittar könsherpes?

Könsherpes smittar genom:

• Sexuell kontakt vaginalt, analt och oralt.
• Hudkontakt, kan överföras även utan blåsor eller sår.
• Förlossning, då smitta från mor till barn kan ske vid vaginal förlossning.

Eftersom viruset kan spridas även när inga symtom finns, är kondom ett viktigt skydd, men ger inte ett fullständigt skydd.

Herpes i en relation

Att få besked om herpes kan kännas känslomässigt tungt, särskilt i början. Men herpes är mycket vanligt, och för de flesta friska vuxna innebär det inga allvarliga hälsorisker. I en relation är öppenhet och kunskap viktiga, det går ofta att hantera herpes på ett sätt som gör att det påverkar vardagen väldigt lite. Par som lever med herpes kan ofta ha ett fungerande sexliv med hjälp av skydd, behandling och kommunikation.

Kondom minskar risken för att smittas, men ger inte fullständigt skydd, eftersom herpes även kan överföras genom hudkontakt utanför området som täcks. Det går att ha sex om man har herpes, men det är klokt att undvika sex under pågående utbrott och att prata öppet med sin partner. Blodprov kan tas för att avgöra om partnern redan bär på viruset, vilket ofta är fallet utan att personen vet om det.

Återfall, behandling och när man bör söka vård

Hur ofta herpes återkommer varierar mycket mellan individer. Genital herpes orsakad av HSV-2 ger generellt fler återfall än genital infektion med HSV-1. Vissa personer får bara ett utbrott i livet, medan andra kan ha flera episoder per år. Utbrott kan triggas av faktorer som stress, menstruation, infektioner, solljus (vid munherpes), sömnbrist eller nedsatt immunförsvar.

Det finns ingen behandling som botar herpes, men antivirala läkemedel som valaciklovir eller aciklovir kan användas för att förkorta pågående utbrott, lindra symtom och minska risken för att smitta andra. Vid täta återfall kan läkare rekommendera förebyggande behandling som tas dagligen under längre tid.

Herpes går i de flesta fall över av sig själv och kräver inte vårdkontakt. Du bör dock söka vård vid första utbrottet, särskilt om symtomen är kraftiga, påverkar allmäntillståndet eller om du misstänker att du har fått herpes i underlivet för första gången. Sök också vård om du har stora besvär, om munsår eller blåsor i underlivet är variga, inte läker inom tre veckor eller om du får besvär i något av ögonen. Personer med täta och svåra återfall kan behöva medicinsk rådgivning för lindring och för att minska risken för smittspridning. Gravida som får herpes, i synnerhet i underlivet, bör alltid kontakta barnmorska eller läkare, eftersom infektionen i vissa fall kan påverka förlossningsplaneringen.

Herpes och graviditet

Herpes under graviditet är vanligtvis inte farligt, men det finns undantag. Risken för överföring till barnet är störst om mamman smittas för första gången i slutet av graviditeten. Vid aktiv herpes i underlivet nära förlossningen kan kejsarsnitt rekommenderas för att minska risken för smitta till barnet. Kvinnor som haft herpes sedan tidigare har vanligtvis utvecklat antikroppar som överförs via moderkakan och skyddar barnet.

Hur testar man för herpes?

Det finns två vanliga sätt att testa för herpes. Ett blodprov för herpes (IgG) visar om du tidigare haft en infektion med HSV-1 eller HSV-2, alltså om viruset finns latent i kroppen. Det är användbart för att bekräfta tidigare smitta, särskilt om du inte haft tydliga symtom.

Vid misstanke om en pågående infektion är det däremot bättre att ta ett PCR-prov från en blåsa eller sår. Det visar om viruset finns aktivt i kroppen just nu.

IgG antikroppar och herpes

Ett blodprov för att påvisa IgG antikroppar mot HSV-1 och HSV-2 används för att fastställa om man har haft en tidigare herpesinfektion och därmed bär på viruset latent. Eftersom IgG-antikroppar kvarstår livet ut, kan testet bekräfta om du har herpes, även om du aldrig haft symtom. Blodprov för HSV-1 och HSV-2 IgG tas:

• För att bekräfta en tidigare herpesinfektion och visar om du bär på HSV-1 och/eller HSV-2.
• Vid graviditet då en primärinfektion under graviditeten kan innebära risk för barnet.
• Vid oklara symtom för personer som haft besvär, men aldrig fått en diagnos.
• Inför medicinska behandlingar som fertilitetsbehandling eller immunosuppressiv terapi.

Testresultatet ges som positivt eller negativt där ett:

• Positivt HSV-1 och/eller HSV-2 IgG indikerar en tidigare infektion, men säger inget om när infektionen inträffade eller om infektionen är aktiv.
• Negativt HSV-1 och/eller HSV-2 IgG innebär att inga antikroppar påvisats, vilket innebär att man inte har haft herpes och därmed saknar antikroppar.

Testet för IgG antikroppar kan inte avgöra om infektionen är aktiv vid testtillfället, men kompletterande PCR-test kan påvisa en pågående infektion.

IgG-antikroppar och inkubationstid

När kroppen utsätts för herpesvirus (HSV-1 eller HSV-2) reagerar immunförsvaret genom att producera antikroppar, de första antikropparna som bildas kallas för IgM. Här fokuserar vi på IgG, som är de långvariga antikropparna. IgG visar om man har haft en tidigare infektion.

Hur lång tid tar det för IgG-antikroppar att utvecklas?

IgG-antikroppar börjar ofta att synas i blodet efter 2 till 6 veckor. Efter 12 till 16 veckor visar blodprover fullt mätbara nivåer. Rekommendationen för en säker testtidpunkt är därför 3 till 4 månader efter det misstänkta smittotillfället. Vissa personer utvecklar antikroppar snabbare, men för andra kan det ta längre tid, särskilt för HSV-2.

Risk med att testa för tidigt – falskt negativt resultat

Om du tar ett blodprov för tidigt efter en möjlig exponering, till exempel inom de första 1 till 3 veckorna, kan du få ett falskt negativt resultat. Det innebär att du kan ha blivit smittad, men att kroppen inte hunnit utveckla tillräckligt med IgG för att testet ska upptäcka det. Detta kallas för att vara i ett ”seronegativt fönster”, alltså att infektionen finns, men där immunförsvaret inte har hunnit svara med mätbara nivåer av IgG antikroppar.

När är ett test för herpes inte meningsfullt?

Blodprov för IgG antikroppar mot HSV är inte alltid nödvändigt. Har du redan fått diagnosen herpes eller har tydliga symtom, ger testet ingen ny information. PCR från sår eller blåsa är mer träffsäkert vid aktiv infektion. Screening av helt symtomfria personer utan medicinsk anledning rekommenderas inte.

Källor

1177 – Munherpes
1177 – Könsherpes
Folkhälsomyndigheten – Herpes
WHO – Herpes simplex virus