Pankreasamylas

Pankreasamylas är ett enzym som produceras av bukspottkörteln och spelar en roll i matsmältningssystemet. Det hjälper till att bryta ner kolhydrater, särskilt stärkelse, till enklare sockerarter som kroppen kan använda som energi. Pankreasamylas utsöndras i tarmen, där det arbetar för att bryta ner kolhydrater från maten. Mätning av pankreasamylasnivåer kan ge information om bukspottkörtelns funktion och hjälpa till att diagnostisera olika sjukdomar som påverkar detta organ.

Vad är pankreasamylas?

Pankreasamylas tillhör amylasfamiljen och är specialiserat på att bryta ner komplexa kolhydrater, som stärkelse, till enklare sockerarter, som maltos och glukos. Dessa mindre molekyler kan sedan absorberas av tunntarmens slemhinna och användas som energikälla av kroppen. Pankreasamylas utsöndras tillsammans med andra bukspottkörtelenzymer i tunntarmen via bukspottet (pancreassekret) för att fullfölja nedbrytningen av kolhydrater som påbörjats av salivamylas i munhålan.

Kemiskt fungerar pankreasamylas genom att hydrolysera bindningarna mellan glukosenheterna i polysackarider. Detta sker genom en katalytisk process där enzymet bryter α-1,4-glykosidbindningar i stärkelse och glykogen, vilket resulterar i kortare kedjor som disackariden maltos. Biologiskt är enzymet en del av kroppens anpassade matsmältningssystem och optimeras för att arbeta i tunntarmens pH-miljö, som är mer alkalisk jämfört med magsäcken.

Varför är pankreasamylas viktigt?

Pankreasamylas behövs för att säkerställa en effektiv matsmältning och energiutvinning från kolhydrater. Om enzymet saknas eller om bukspottkörteln inte fungerar korrekt, kan det leda till ofullständig nedbrytning av kolhydrater, vilket resulterar i matsmältningsproblem som uppblåsthet, gasbildning, diarré och näringsbrist. Dessutom kan obalanser i amylasproduktionen påverka hela matsmältningssystemets funktion.

Förhöjda nivåer av pankreasamylas kan vara ett tecken på sjukdomar som påverkar bukspottkörteln, exempelvis akut eller kronisk pankreatit, bukspottkörtelcancer, eller andra tillstånd som orsakar inflammation eller skada på organet. Låga nivåer kan indikera en försämrad bukspottkörtelfunktion, vilket kan ses vid avancerad kronisk pankreatit eller cystisk fibros.

Varför tas blodprov för pankreasamylas?

Ett blodprov för att mäta pankreasamylas används för att utreda och övervaka sjukdomar i bukspottkörteln. Det är särskilt användbart vid misstanke om pankreatit, där förhöjda nivåer av pankreasamylas ofta är ett tydligt diagnostiskt tecken.

Blodprovet kan också bidra till att identifiera andra bukspottkörtelrelaterade tillstånd som tumörer, gallstensproblematik eller cystor. I vissa fall används även mätningar av pankreasamylas i kombination med lipas, ett annat enzym från bukspottkörteln, för att få en mer komplett bild av organets hälsa och funktion.

Pankreasamylasnivåer är en viktig indikator på bukspottkörtelns hälsa och kan hjälpa till att snabbt identifiera och behandla underliggande sjukdomar som påverkar matsmältningssystemet.

Blodprov för pankreasamylas kan beställas som ett enskilt pankreasamylas prov.

Vad är P-Pankreasamylas?

P-Pankreasamylas mäter koncentrationen av pankreasamylas i blodplasma, som är den vätska som återstår efter att blodkropparna har avlägsnats utan att blodet koagulerar. Eftersom plasma innehåller koagulationsfaktorer som fibrinogen, reflekterar analysen enzymer som är aktiva i blodet vid tidpunkten för provtagningen.

P-Pankreasamylas används främst för att utvärdera bukspottkörtelns funktion vid misstanke om sjukdomar som pankreatit, där enzymerna kan läcka ut från bukspottkörteln och ge förhöjda nivåer i blodet. Analysen kan också användas för att diagnostisera blockeringar i bukspottkörtelgången, tumörer eller andra sjukdomar som påverkar bukspottkörteln. Resultatet kompletteras ofta med andra tester, som lipas eller bilddiagnostik, för att ge en mer omfattande bild av organets tillstånd.

Vad är S-Pankreasamylas?

S-Pankreasamylas mäter koncentrationen av pankreasamylas i blodserum, som är den vätska som återstår efter att blodet har fått koagulera och koagulationsfaktorer som fibrinogen har avlägsnats. Trots skillnaden i provmaterial jämfört med plasma, används S-Pankreasamylas kliniskt på samma sätt som P-Pankreasamylas och ger information om bukspottkörtelns funktion.

Förhöjda nivåer kan indikera pankreatit, bukspottkörtelskador eller andra sjukdomar, medan låga nivåer kan tyda på nedsatt bukspottkörtelfunktion, som vid kronisk pankreatit eller cystisk fibros. Eftersom analysen inte påverkas av koagulationsfaktorer kan serum ibland föredras i laboratoriet för vissa typer av analyser.

Vad är referensintervallet för pankreasamylas?

Karolinskas referensintervall för pankreasamylas är 0,15 till 1,10 µkat/L.

Unilabs anger samma referensintervall som Karolinska, för kvinnor och män 18 år eller äldre.

SYNLAB anger samma referensintervall som Karolinska och Unilabs, men för kvinnor och män äldre än 18 år.

µkat/L står för mikrokatal per liter.

Vid högt värde

Höga värden av pankreasamylas kan indikera en rad olika tillstånd som påverkar bukspottkörteln eller andra delar av mag-tarmkanalen.

Förhöjda nivåer ses ofta vid akut pankreatit och andra akuta skador på bukspottkörteln som pankreascystor. En markant förhöjning kan också bero på makroamylasemi, ett tillstånd där pankreasamylas bildar komplex med immunglobuliner (vanligtvis IgA), vilket gör enzymet svårare att utsöndra via njurarna. För att bekräfta makroamylasemi rekommenderas en kompletterande analys av pankreasamylas i urin.

Andra orsaker till förhöjda nivåer inkluderar njurinsufficiens, där njurarna inte kan eliminera enzymet effektivt, samt mag-tarmproblem som perforerat magsår (ulcus) eller ileus (tarmvred).

Mycket höga nivåer av salivamylas kan ge ett falskt förhöjt resultat vid analys av totalamylas. Därför är specifika mätningar av pankreasamylas nödvändiga för att säkerställa korrekt diagnos.

Vid lågt värde

Låga värden av pankreasamylas är oftast associerade med kroniska tillstånd som påverkar bukspottkörtelns funktion. Dessa inkluderar exokrin pankreasinsufficiens, där bukspottkörteln inte producerar tillräckligt med matsmältningsenzymer, samt cystisk fibros, en ärftlig sjukdom som påverkar många av kroppens körtlar, inklusive bukspottkörteln.

Malnutrition kan också sänka nivåerna, då brist på näring påverkar kroppens förmåga att producera enzymer. Vid pankreascancer kan låga nivåer tyda på omfattande skador på de celler som producerar pankreasamylas.