C-peptid
C-peptid, eller C-peptid-protein, är en biprodukt som bildas när insulin produceras i bukspottkörteln. Det används som en markör för att mäta kroppens egen insulinproduktion och är särskilt användbart vid utredning av diabetes och andra metabola sjukdomar. Genom att analysera C-peptid kan man avgöra om bukspottkörteln producerar tillräckligt med insulin och skilja mellan olika typer av diabetes.
Eftersom externt tillfört insulin (exogent insulin) inte innehåller C-peptid, kan mätning av C-peptid särskilja kroppens naturliga insulinproduktion från insulin som tillförts utifrån. Dessutom finns C-peptid kvar en längre tid i blodet jämfört med insulin, vilket gör det lättare att mäta och analysera.
Vad är C-peptid?
C-peptid eller connecting peptide på engelska, är en kort kedja av aminosyror som frigörs när proinsulin, det inaktiva förstadiet till insulin, klyvs för att bilda aktivt insulin. Under processen där proinsulin omvandlas till insulin, klyvs proinsulin och C-peptid separeras från insulinmolekylen. Denna klyvning sker i bukspottkörteln, och både insulin och C-peptid frisätts i blodomloppet i ungefär lika stora mängder. Eftersom C-peptid inte bryts ner lika snabbt som insulin och inte påverkas av insulinbehandling, är det en pålitlig markör för att mäta kroppens egen insulinproduktion.
Varför är analys av C-peptid viktigt?
Analys av C-peptid är viktig för att utvärdera bukspottkörtelns insulinproduktion och skilja mellan olika former av diabetes. Hos personer med typ 1-diabetes, där kroppen inte producerar insulin, är C-peptidnivåerna mycket låga eller omätbara. Vid typ 2-diabetes, där kroppen fortfarande producerar insulin, men cellerna är mindre känsliga för det, är C-peptidnivåerna ofta normala eller förhöjda. Analysen används också för att utvärdera insulinproducerande tumörer (insulinom) och för att övervaka personer med insulinbehandling för att undvika överdosering.
Varför tas blodprov för analys av C-peptid?
Blodprov för analys av C-peptid används för att utvärdera kroppens egen insulinproduktion (endogen insulinsekretion), särskilt hos patienter med typ 1- eller typ 2-diabetes som har otillräcklig blodsockerkontroll. C-peptid är en pålitlig indikator för att mäta kroppens egen produktion av insulin (endogen insulinproduktion), eftersom externt tillfört insulin (exogent insulin) inte innehåller C-peptid. Analysen ger information som kan ligga till grund för beslut om insulinbehandling.
C-peptid används för att utvärdera kvarvarande insulinproduktion hos patienter med diabetes mellitus. Eftersom exogent tillfört insulin inte innehåller C-peptid kan analysen genomföras även under pågående insulinbehandling för att bedöma kroppens egen insulinsekretion. Vid insulinresistens, som ofta förekommer vid metabolt syndrom och typ 2-diabetes, uppvisar man vanligtvis förhöjda nivåer av både C-peptid och insulin, vilket reflekterar bukspottkörtelns ökade arbete för att kompensera för insulinresistensen.
Vid misstanke om självinducerad hyperinsulinism (factitia), som uppstår vid användning av exogent insulin, kännetecknas tillståndet av höga insulinnivåer i kombination med låga C-peptidnivåer. Detta mönster hjälper till att skilja mellan kroppseget och tillfört insulin.
Utöver diabetes används C-peptid vid utredning av insulinom, en tumör som orsakar överproduktion av insulin, samt för att bedöma kvarvarande insulinproduktion efter pankreatektomi eller vid utvärdering av funktionen hos ett pankreastransplantat.
C-peptid har ingen direkt biologisk funktion i kroppen, men dess nivåer i blodet ger insikter i hur mycket insulin som produceras av bukspottkörteln.
C-peptid kan beställas som ett enskilt c-peptid test. C-peptid ingår även i Stora prestationstestet.
P-glukos
För att tolka S-C-peptid korrekt rekommenderas att provet tas i samband med ett samtidigt P-Glukos-test. Proverna kan tas i samband med hämmande eller stimulerande tester för att få en mer detaljerad bild av insulinproduktionen.
Peroral glukosbelastning samt glukosinjektion
Vid peroral glukosbelastning, även kallad glukostoleranstest (OGTT – Oral Glucose Tolerance Test), där glukos intas oralt, antyder en maximal C-peptid-nivå under 1,0 nmol/L en bristande insulinproduktion. Efter en glukagoninjektion bör C-peptid ligga över 0,6 nmol/L för att indikera bibehållen insulinproduktion.
Insulinom
Höga S-C-peptid-nivåer som inte minskar vid insulinstimulerad hypoglykemi kan tyda på förekomsten av en insulinproducerande tumör (insulinom).
Vad är S-C-peptid?
S-C-peptid står för ”Serum-C-peptid” och syftar på en analys som mäter nivån av C-peptid i blodets serum. Serum är den vätska som återstår efter att blodet har fått koagulera, vilket innebär att blodkropparna och koagulationsfaktorerna har avlägsnats. Denna process skapar en klar och gulaktig vätska som innehåller elektrolyter, proteiner och andra ämnen som kan analyseras.
S-C-peptid används ofta vid utredningar av diabetes och andra tillstånd som påverkar insulinproduktionen. Analysen används eftersom den är lätt att utföra, samt för att det är en stabil metod som ger pålitliga resultat.
Karolinska, Unilabs och SYNLAB analyserar C-peptid i serum.
Vad är P-C-peptid?
P-C-peptid står för ”Plasma-C-peptid” och är en analys som mäter nivån av C-peptid i blodets plasma. Plasma är den vätska som återstår efter att blodkropparna har avlägsnats genom centrifugering, men till skillnad från serum innehåller plasma fortfarande koagulationsfaktorer. Detta innebär att plasmaanalysen kan ge viss information som inte är tillgänglig i serumprover, beroende på analysens syfte och laboratoriets metoder. P-C-peptid används, precis som S-C-peptid, för att mäta kroppens egen insulinproduktion.
Både S-C-peptid och P-C-peptid är viktiga verktyg som används för att förstå och utvärdera insulinproduktionen i kroppen, där valet av metod beror på specifika medicinska behov och laboratoriets standard.
Vad är referensintervallet för C-peptid?
Unilabs referensvärden för C-peptid vid fasta är 0,27 till 1,27 nmol/L.
Karolinskas referensvärden är mellan 0,25 till 1,0 nmol/L vid fasta.
SYNLABs referensintervall för C-peptid är 0,26 till 1,73 nmol/L vid fasta.
Normala nivåer tyder på att bukspottkörteln producerar en tillräcklig mängd insulin för att effektivt reglera och stabilisera blodsockernivåerna i kroppen.
nmol/L står för nanomol per liter.
Vid högt värde
Förhöjda C-peptidnivåer indikerar ofta att kroppen producerar stora mängder insulin, vilket kan vara ett svar på insulinresistens eller andra tillstånd. Vanliga orsaker inkluderar:
- Typ 2-diabetes då insulinresistens leder till att bukspottkörteln överproducerar insulin för att kompensera
- Insulinom som är en insulinproducerande tumör i bukspottkörteln och som kan orsaka onormalt höga nivåer av C-peptid och insulin
- Metabola syndromet där en kombinationen av övervikt, högt blodtryck och insulinresistens kan resultera i höga C-peptidnivåer
- Njursvikt med minskad utsöndring av C-peptid via njurarna som kan leda till ackumulering i blodet
Höga nivåer kan också ses vid kraftig viktökning eller vissa medicinska behandlingar som påverkar glukosomsättningen.
Förhöjda nivåer av C-peptid behöver tolkas i relation till blodsockernivåer, kliniska symtom och sjukdomshistoria.
Höga nivåer tyder ofta på insulinresistens eller överproduktion av insulin och kan kräva åtgärder för att minska riskerna för komplikationer som hjärt-kärlsjukdomar.
Vid lågt värde
Låga nivåer av C-peptid indikerar att kroppen producerar otillräckligt med insulin. Orsaker kan vara:
- Typ 1-diabetes då betacellerna i bukspottkörteln förstörs av immunsystemet, vilket leder till minimal eller ingen insulinproduktion
- Avancerad typ 2-diabetes där utmattade betaceller inte längre kan producera tillräckligt med insulin
- Efter pankreatektomi där kirurgiskt avlägsnande av bukspottkörteln leder till förlorad insulinproduktion
- Hos personer med hypoglykemi kan låga C-peptidnivåer indikera att lågt blodsocker inte beror på överproduktion av kroppseget insulin utan kan vara orsakat av externt tillfört insulin
Sänkta nivåer av C-peptid behöver också tolkas i relation till blodsockernivåer, kliniska symtom och sjukdomshistoria. Låga nivåer indikerar bristande insulinproduktion och kan kräva insulinbehandling för att reglera blodsockernivåerna.
