Klorid
Klorid är en av de viktigaste elektrolyterna i kroppen och finns i stora mängder i kroppens vätskor. Det är en negativt laddad jon, en anion, som spelar en roll för att upprätthålla kroppens vätske- och syra-basbalans. Klorid är också en viktig komponent i magsyran (saltsyra), som behövs för matsmältningen.
Vad är klorid?
Klorid (Cl-) finns i kroppens extracellulära vätskor, framför allt i blodet och vävnadsvätskan. Klorid finns i en nära balans med andra elektrolyter som behövs för att reglera kroppens vätskenivåer och upprätthålla blodtrycket. Kloridintaget sker främst genom mat och dryck, där natriumklorid (bordssalt) är den största källan. Klorid uppstår när en kloratom tar upp en elektron och bildar en negativt laddad jon som när klorgas löser sig i vatten eller när klorföreningar som natriumklorid (bordssalt) dissocierar.
Klorid är en av kroppens viktigaste elektrolyter och spelar en roll i att upprätthålla vätske- och elektrolytbalansen, samt i regleringen av kroppens syra-basbalans. Biologiskt fungerar det i nära samspel med andra elektrolyter som natrium (Na⁺) och kalium (K⁺). Tillsammans upprätthåller dessa joner den osmotiska balansen mellan kroppens celler och de extracellulära vätskorna. Kloridjoner är också viktiga komponenter i magsaften, där de är en del av saltsyra (HCl), vilket hjälper till med matsmältning och skyddar mot mikroorganismer.
Klorid spelar en viktig roll i kroppens syra-basreglering genom att delta i transporten av vätejoner (H⁺) och bikarbonat (HCO₃⁻) mellan celler och blodet. Denna process hjälper till att stabilisera kroppens pH-värde. Kloridjoner transporteras aktivt över cellmembran via specifika kanaler och pumpar, vilket behövs för nervsignaler, muskelkontraktioner och njurens funktioner. Njurarna reglerar kloridhalten genom att återabsorbera eller utsöndra klorid beroende på kroppens behov, vilket är viktigt för att upprätthålla en stabil elektrolytbalans.
Varför är klorid viktigt?
Klorid är viktigt för att reglera kroppens vätske- och elektrolytbalans. Tillsammans med andra elektrolyter bidrar klorid till att kontrollera mängden vätska i kroppens celler, vävnader och blodomlopp. Detta hjälper till att upprätthålla blodtrycket och den normala funktionen hos organ som njurarna, hjärta och magsäck.
Varför tas blodprov för analys av klorid?
Blodprov för att mäta kloridnivåer tas för att övervaka kroppens elektrolytbalans och analyseras ofta tillsammans med bland annat kalium och natrium som också tillhör gruppen elektrolyter. I samspel med dessa och andra elektrolyter agerar klorid för att kroppens celler ska fungera normalt och för att njurarna ska kunna reglera vätske- och saltbalansen i kroppen. Analysen ger en indikation på en eventuell rubbning i syrabas-, vätske- eller jonbalansen i kroppen.
Klorid kan beställas som ett enskilt klorid prov.
Vad är P-klorid?
P-klorid avser koncentrationen av klorid i plasma, den vätska som återstår efter att blodkropparna har avlägsnats men där koagulationsfaktorerna fortfarande finns kvar. Eftersom plasma innehåller koagulationsfaktorer används denna analys i laboratoriemiljöer där dessa faktorer kan påverka provresultaten.
Karolinska och Unilabs analyserar klorid i plasma.
Vad är S-klorid?
S-klorid mäter kloridkoncentrationen i serum, som är den vätska som kvarstår efter att blodet har fått koagulera och både blodkroppar och koagulationsfaktorer har avlägsnats. Serum-klorid används också för att utvärdera elektrolyt- och syra-basbalansen, och värdena är ofta jämförbara med P-klorid. Serum används vanligtvis i analyser där koagulationsfaktorer inte behövs, vilket gör det till en praktisk metod i många kliniska sammanhang.
Valet mellan P- och S-klorid beror på laboratoriets standardrutiner, men båda metoderna används för att diagnostisera och övervaka tillstånd som påverkar kroppens elektrolytbalans.
SYNLAB analyserar klorid i serum.
Vad är referensintervallet för klorid?
Unilabs referensintervall för klorid är mellan 100 och 110 mmol/L.
Karolinskas referensintervall är mellan 98 och 107 mmol/L.
SYNLABs referensintervall för personer äldre än 17 år är mellan 95 och 110 mmol/L.
Ett kloridvärde inom referensintervallet indikerar att kroppens vätske- och elektrolytbalans är stabil och att det inte finns några tecken på pågående syra-basstörningar eller njurproblem.
mmol/L står för millimol per liter.
Vid högt värde
Förhöjda kloridvärden i blodet, kallat hyperkloremi, innebär att koncentrationen av kloridjoner överstiger det normala referensintervallet.
Detta kan bero på olika faktorer som påverkar kroppens vätske- och elektrolytbalans. En vanlig orsak är dehydrering, där förlust av vätska koncentrerar elektrolyterna i blodet. Andra orsaker kan vara njursjukdomar, där njurarnas förmåga att reglera elektrolyter är nedsatt, eller tillstånd som metabol acidos, där kroppens pH-värde blir för lågt.
Användning av vissa läkemedel, som diuretika och saltlösningar, kan också höja kloridnivåerna. Höga kloridvärden kan leda till symtom som trötthet, svaghet, andfåddhet eller påverkan på blodets syra-basbalans.
Vid oklara fall av metabolisk acidos används det så kallade anjongapet, vilket är skillnaden mellan natrium och summan av klorid och bikarbonat (Na⁺ – [Cl⁻ + HCO₃⁻]). Detta värde kan ge vägledning vid misstanke om tillstånd som laktatacidos, metanolförgiftning, diabetisk ketoacidos och uremi.
Vid lågt värde
Låga kloridvärden, eller hypokloremi, innebär att kloridkoncentrationen är under det normala referensintervallet. Detta tillstånd kan uppstå vid förluster av klorid genom kräkningar, diarré eller svettning, vilket ofta även innebär förlust av andra elektrolyter som natrium. Nedsatt intag av klorid via kosten eller överdrivet intag av vätskedrivande läkemedel kan bidra till hypokloremi.
Andra orsaker inkluderar tillstånd med ökad bikarbonathalt i plasma där blodet blir för basiskt, som metabolisk alkalos eller kompenserad respiratorisk acidos, samt hormonella rubbningar som Cushings syndrom. Bartters syndrom och hypoosmolära tillstånd, där kroppens vätskor har låg koncentration av elektrolyter, kan också orsaka låga kloridvärden.
Symtom kan inkludera muskelsvaghet, kramper, förvirring eller lågt blodtryck, särskilt om tillståndet är allvarligt.