Den vanligaste mineralbristen globalt sett är järnbrist. Järnbrist är ett utbrett problem, särskilt bland kvinnor i fertil ålder, barn och personer med ökat behov av järn, som gravida kvinnor.
Järn är avgörande för produktionen av hemoglobin, som transporterar syre i blodet. Brist på järn kan leda till anemi, vilket orsakar symtom som trötthet, svaghet och blekhet. Järnbrist kan bero på flera faktorer, inklusive:
- Otillräckligt intag av järnrik mat.
- Ökat behov, som under graviditet eller menstruation.
- Malabsorption av järn på grund av tarmproblem.
- Blödningar i mag–tarmkanalen, till exempel från magsår eller inflammatorisk tarmsjukdom.
- Blodgivning som sker frekvent.
- Vegetarian eller vegankost utan tillräcklig planering av järnkällor.
- Långvarig användning av läkemedel som påverkar magslemhinnan, som NSAID.
- Ärftliga tillstånd som påverkar järnupptaget eller blodbildningen.
Till de ärftliga tillstånd som påverkar järnupptaget eller blodbildningen hör vissa genetiska sjukdomar kan leda till järnbrist genom att kroppen inte kan ta upp eller använda järn normalt. Exempel är celiaki med genetisk predisposition, atrofisk gastrit kopplad till autoimmunitet, eller ärftliga rubbningar i blodbildningen som thalassemi eller vissa hemoglobinopatier. Dessa tillstånd kan antingen minska upptaget av järn i tarmen eller öka behovet av järn genom ökad omsättning av röda blodkroppar.
Den vanligaste vitaminbristen
Den vanligaste vitaminbristen är vitamin D-brist. Vitamin D är viktigt för kalciumabsorption och spelar en viktig roll för benhälsa, immunsystemet och celltillväxt. Brist på vitamin D kan leda till olika problem, inklusive benskörhet och ökad risk för infektioner. Riskfaktorer för vitamin D-brist inkluderar:
- Otillräcklig exponering för solljus, vilket är nödvändigt för kroppens naturliga produktion av vitamin D.
- Kost med låg halt av vitamin D, som finns i fet fisk, ägg och berikade livsmedel.
- Ålder, eftersom äldre vuxna ofta har sämre förmåga att syntetisera vitamin D.
- Mörk hudfärg, eftersom högre melaninhalter minskar hudens förmåga att bilda vitamin D.
- Övervikt eller fetma, då vitamin D lagras i fettvävnad och blir mindre tillgängligt i blodet.
- Kroniska sjukdomar som påverkar upptaget, exempelvis celiaki, Crohns sjukdom eller leversjukdom.
- Nedsatt njurfunktion, som försämrar omvandlingen till den aktiva formen av vitamin D.
- Användning av vissa läkemedel som antiepileptika, glukokortikoider eller vissa HIV-läkemedel kan sänka vitamin D-nivåerna.
- Bristande solexponering på grund av klädsel, kulturella vanor eller arbete inomhus.
