Urea

Urea är en avfallsprodukt som bildas i kroppen vid nedbrytningen av proteiner. Det spelar en roll i kroppens hantering av kväve, eftersom det hjälper till att eliminera överskott av kväve genom urinen. Urea bildas i levern och transporteras via blodet till njurarna, där det filtreras ut och utsöndras via urinen. Mätning av ureanivåerna i blodet används för att bedöma njurarnas funktion och kroppens förmåga att eliminera avfall.

Vad är urea?

Urea som också kallas karbamid eller urinämne, är en organisk förening som består av kol, kväve, syre och väte. Det bildas när proteiner i kroppen bryts ner, vilket resulterar i kvävehaltiga avfallsprodukter, framförallt i form av ammoniak. Ammoniak är giftigt för kroppen och omvandlas till urea i levern genom en process som kallas ureacykeln. Urea är betydligt mindre giftigt än ammoniak och kan säkert transporteras i blodet till njurarna, där det utsöndras via urinen.

Urea är den främsta avfallsprodukten från proteinmetabolism, och det är därför närvarande i blodet i små, men mätbara mängder. En del av ureans funktion är att hjälpa kroppen att reglera vätskor och elektrolyter, eftersom det är lösligt i vatten och kan utsöndras tillsammans med överskottsvätska och elektrolyter genom urinen.

Ureacykeln

Urea bildas i levern genom en serie enzymatiska reaktioner där ammoniak och koldioxid omvandlas till urea. Cykeln är avgörande för att kroppen ska kunna eliminera överskott av kväve från proteinomsättningen. Urea är mycket vattenlösligt, vilket underlättar dess transport i blodet och utsöndring via njurarna. Det kemiska upplösandet av urea i blodet är en viktig del av kroppens homeostas.

Efter att urea har bildats i levern transporteras det via blodet till njurarna, där det filtreras ut i urinen. Denna process är avgörande för att eliminera överskott av kväve och upprätthålla en balanserad kväveomsättning.

Indikator på kroppens tillstånd

Nivån av urea i blodet används som en blodmarkör för att bedöma njurarnas funktion, proteinomsättning och kroppens vätskebalans. Förhöjda nivåer av urea (azotemi) kan indikera njurproblem, uttorkning eller ökad proteinnedbrytning, medan låga nivåer kan tyda på leverproblem eller undernäring.

Osmotisk balans

Urea bidrar till att reglera osmotisk balans i njurarna genom sin roll i urinkoncentrationsprocessen. Denna funktion är särskilt viktig i njurens medullära osmotiska gradient, som hjälper kroppen att spara vatten vid behov.

Vad är BUN?

BUN som står för Blood Urea Nitrogen är en laboratorieparameter som mäter mängden kväve i blodet som kommer från urea. Det går också att räkna fram BUN baserat på urea värdet och vise versa.

Förhållandet mellan BUN och urea

BUN mäter kvävet från urea och representerar endast den del av ureaföreningen som består av kväve, vilket utgör ungefär 28% av den totala molekylvikten för urea.

För att omvandla BUN (mg/dL) till motsvarande ureakoncentration (mmol/L), används följande formel:

  • Urea (mmol/L) = BUN (mg/dL) × 0.357

Omvänt, för att konvertera från urea till BUN används följande formel:

  • BUN (mg/dL) = Urea (mmol/L) × 2.8

BUN används främst för att:

  • Bedöma njurfunktion då förhöjda BUN-nivåer kan indikera nedsatt njurfunktion, eftersom njurarna inte kan filtrera ut urea effektivt
  • Övervaka proteinomsättning då hög BUN också kan tyda på ökad proteinnedbrytning eller högt proteinintag
  • Identifiera vätskestatus då uttorkning kan leda till förhöjda BUN-nivåer, medan övervätskning kan sänka dem

Vad är skillnaderna mellan BUN och urea?

BUN är ett indirekt mått som bara mäter kvävet från urea och rapporteras ofta i mg/dL. Urea mäter hela molekylen och rapporteras i mmol/L, vilket är standard i många länder.

Även om de två termerna används för att beskriva samma underliggande fysiologiska processer, är det viktigt att vara medveten om skillnaderna i enheter och metoder för att tolka värdena korrekt. Både BUN och urea är viktiga markörer för njurfunktion, proteinomsättning och kroppens kvävebalans.

Varför är urea viktigt?

Urea är viktigt för att kroppen effektivt ska kunna eliminera kväveöverskott som genereras från proteinnedbrytning. Om kroppen inte kan göra sig av med överskottet på ett effektivt sätt kan det leda till hälsoproblem. För höga nivåer av urea i blodet kan indikera att njurarna inte fungerar som de ska, eftersom njurarna är ansvariga för att filtrera bort urea från blodet och utsöndra det i urinen.

För låga nivåer av urea kan förekomma vid leverproblem, eftersom urea bildas i levern och om levern inte fungerar effektivt kan produktionen av urea minska.

Varför tas blodprov för analys av urea?

Blodprov för att mäta urea tas för att bedöma kroppens förmåga att eliminera avfallsprodukter, särskilt i samband med njurfunktion. Höga nivåer av urea i blodet kan indikera njurskador eller njursvikt, där njurarna inte effektivt kan filtrera bort avfall. Det kan också vara ett tecken på dehydrering, eftersom brist på vätska gör det svårare för njurarna att spola ut urea via urinen.

Blodprov för urea kan också användas för att övervaka personer med leverproblem eller proteinrika dieter för att säkerställa att de inte har förhöjda nivåer av kväve i blodet.

Blodprov för analys av urea är särskilt värdefullt för att bedöma vätskebalansen och följa förändringar i protein- och aminosyraomsättningen hos personer med nedsatt njurfunktion för att:

  • Monitorera sjukdomsförlopp och behandlingsrespons
  • Bedöma graden av uremi och relatera den till symtom
  • Utvärdera dialysdos och dialyseffektivitet

Vid avancerad njursvikt korrelerar ureanivåerna väl med urotoxiska symtom, som kan uppstå när ureavärden överstiger 30–40 mmol/L.

Ureakoncentrationen i blodet påverkas av flera faktorer, inklusive det dagliga proteinintaget, graden av katabolism (t.ex. vid feber, stress eller hormonella förändringar), njurarnas filtrationskapacitet (glomerulär filtration) och urinproduktionen (diures).

Blodprov för urea kan beställas som ett enskilt urea prov.

Vad är P-Urea?

P-Urea är en analys som mäter koncentrationen av urea i blodplasman. P-Urea används främst för att bedöma njurarnas förmåga att filtrera bort avfallsprodukter och för att ge en bild av kroppens proteinomsättning. Analysen är särskilt viktig vid misstanke om njursjukdom, uttorkning, eller förändringar i kväveomsättningen.

Karolinska och Unilabs analyserar ura i plasma.

Vad är S-Urea?

S-Urea mäter koncentrationen av urea i blodserum, vilket är blodets vätskekomponent efter att blodkroppar och koagulationsfaktorer har avlägsnats. Testet har samma kliniska användningsområden som P-Urea och används för att bedöma njurfunktion och proteinomsättning.

Skillnaden mellan P-Urea och S-Urea ligger i vilket provmaterial som används, plasma eller serum. Trots denna tekniska skillnad används de ofta synonymt i praktiken, eftersom båda ger jämförbara indikationer på kroppens njurhälsa och kväveomsättning.

SYNLAB analyserar urea i serum.

Vad är B-BUN?

B-BUN mäter koncentrationen av Blood Urea Nitrogen (BUN) i helblod. Detta skiljer sig från traditionella BUN-analyser som vanligtvis mäter BUN i plasma eller serum. B-BUN används för att utvärdera njurfunktion, vätskebalans och proteinomsättning, med samma tolkning som vid serum- eller plasmaundersökningar, men baserat på helblod som provmaterial.

Vad är referensintervallet för urea?

Karolinskas referensintervall för urea är:

  • Kvinnor 18 till 50 år: 2,6 till 6,4 mmol/L
  • Kvinnor 51 år eller äldre: 3,1 till 7,9 mmol/L
  • Män 18 till 50 år: 3,2 till 8,1 mmol/
  • Män 51 år eller äldre: 3,5 till 8,2 mmol/L

Unilabs och SYNLAB anger samma referensintervall för urea som Karolinska.

mmol/L står för millimol per liter.

Vid högt värde

Förhöjda nivåer av urea i blodet kan uppstå vid olika tillstånd som påverkar kroppens förmåga att eliminera avfallsprodukter. Höga nivåer av urea kan indikera olika tillstånd som påverkar njurarnas funktion, kroppens vätskebalans eller proteinomsättning. Vanliga orsaker inkluderar:

  • Nedsatt glomerulär filtration som vid njursvikt eller andra njursjukdomar
  • Nedsatt diures där minskad urinproduktion kan leda till ansamling av urea i blodet
  • Nefrotoxiska läkemedel som kan skada njurarna och försämra utsöndringen av urea
  • Ökat proteinintag vid proteinrik kost, blodtransfusioner eller ökad proteintillförsel kan höja ureakoncentrationen
  • Ökad proteinnedbrytning vid tillstånd som feber, trauma, ileus, tarmblödning eller långvarigt sängläge kan leda till en ökad frisättning av kväve från proteiner, vilket höjer urea

Vid lågt värde

Låga nivåer av urea kan uppstå vid njursjukdomar som påverkar njurarnas förmåga att producera eller utsöndra urea. Låga nivåer av kan också bero på faktorer som minskar produktionen av urea eller ökar dess utsöndring som till exempel:

  • Hög diures där ökad urinproduktion som vid övervätskning eller behandling med diuretika kan sänka ureanivåerna
  • Nefrotiskt syndrom, som innebär förlust av proteiner via urinen, som kan minska ureatillgången
  • Lågt proteinintag som kan minska bildningen av urea
  • Leversvikt där försämrad leverfunktion kan leda till minskad produktion av urea från ammoniak