Melatonin är ett hormon som produceras i tallkottkörteln och styr kroppens dygnsrytm. Nivåerna stiger när det blir mörkt och signalerar trötthet, medan ljus på morgonen dämpar produktionen och gör oss piggare. Hormonet används ibland som läkemedel vid insomni, jetlag och förskjuten dygnsrytm.
Utöver att hjälpa till att styra kroppens sömn–vakenhetscykel påverkar det även kroppstemperaturen, som sjunker på natten, och ingår i den hormonella rytm som reglerar ämnesomsättningen. Melatonin har dessutom visats ha antioxidativa egenskaper och samspelar med ljus via ögats näthinna och hjärnans inre ”klockcentrum” (SCN). Nivåerna är högre hos barn och unga vuxna, men sjunker med åldern, vilket kan bidra till att äldre personer oftare får svårare att somna.
Det går att mäta melatonin via blodprov, men det används nästan aldrig i klinisk vård eftersom nivåerna varierar kraftigt över dygnet, kräver provtagning vid specifika tidpunkter och saknar tydliga referensvärden. Därför anses melatoninmätning vara av begränsat värde i en vanlig sömn- eller hälsoutredning. I stället finns andra metoder som bättre speglar dygnsrytm, sömnmönster och kroppens biologiska klocka:
- DLMO (salivprov): Upprepade salivprover i svagt ljus som visar när kroppen börjar producera melatonin. Används främst i forskning och på sömnkliniker.
- Aktigrafi: En handledsburen sensor som mäter sömn–vaken-mönster under 1–2 veckor. Vanligt i klinisk vård och ger en tydlig bild av dygnsrytmen.
- Kortisolmätning: Kortisol har motsatt rytm mot melatonin. Mätning av morgon- och kvällskortisol kan ge indirekt information om dygnsrytm och stresspåverkan.
- Polysomnografi: En avancerad sömnregistrering som analyserar hjärnaktivitet, andning och sömnkvalitet. Ger information om sömnens struktur, inte melatonin i sig.
- Validerade sömnformulär: Exempelvis MEQ, PSQI och ESS ger strukturerad information om sömnproblem och dygnsrytm.
