Kadmium (Cd)
Kadmium (Cd) är ett tungmetall som förekommer naturligt i jorden, men det är också ett resultat av mänsklig aktivitet som industriell produktion, förbränning av fossila bränslen och användning av vissa gödningsmedel. Kadmium är giftigt för människor och djur, och långvarig exponering kan leda till problem med hälsan, särskilt när det ackumuleras i kroppen.
Särskilt utsatta grupper är rökare och personer som arbetar i riskmiljöer, men även de som konsumerar mat eller vatten från förorenade områden kan påverkas.
Vad är kadmium?
Kadmium är ett kemiskt grundämne som främst förekommer i industrimiljöer, särskilt vid smältning av metaller och batteritillverkning, samt som en förorening i vissa livsmedel som spannmål och skaldjur från förorenade områden. Kadmium kan tas upp i kroppen genom inandning av ångor eller partiklar och via intag av förorenad mat eller vatten. När kadmium ackumuleras i kroppen, främst i njurarna och levern, kan det orsaka allvarliga hälsoproblem eftersom det utsöndras långsamt via urin och kan lagras i kroppen under lång tid. Källor till kadmiumexponering är:
- Tobaksrök är en stor källa till kadmiumexponering då tobaksplantor tar upp kadmium från jorden
- Förorenad mat som spannmål, grönsaker, skaldjur och inälvsmat (t.ex. lever och njure) från områden med kadmiumrik jord eller vatten
- Arbetsmiljö och exponering vid metallbearbetning, batteritillverkning, gruvdrift och produktion av glas, keramik och plast. Kadmiumhaltigt damm och ångor är vanliga risker.
- Miljöföroreningar med kadmium från industriella utsläpp, avfallsförbränning och fossila bränslen, som förorenar luft, jord och vatten.
- Produkter som äldre batterier, vissa färger och pigment kan innehålla kadmium.
- Förorenad jord och vatten då jord nära industrier eller tidigare gruvdrift och förorenat dricksvatten kan vara betydande källor.
Upptag av kadmium i kroppen
Kadmium absorberas främst genom inandning av förorenad luft, där upp till 50 % av det inandade kadmiumet tas upp i blodet via lungorna. Det kan också tas upp genom intag av förorenad mat och vatten, där mag-tarmkanalen absorberar cirka 5 till 10%. Hudkontakt leder till minimalt upptag och är därför inte en betydande exponeringsväg. Efter absorption transporteras kadmium via blodet och lagras huvudsakligen i njurarna och levern, där det kan stanna kvar under lång tid på grund av långsam utsöndring.
Minimera exponering
De viktigaste sätten att minimera kadmiumexponering på arbetet är att:
- Använda personlig skyddsutrustning som andningsskydd, skyddshandskar och arbetskläder
- Säkerställa god ventilation i arbetslokaler för att minska kadmiumhaltig luft
- Rengöra arbetsytor för att undvik spridning av kadmiumdamm genom regelbunden våttorkning eller användning av dammsugare med HEPA-filter
- Ha särskilda utrymmen för mat och dryck, och säkerställ att arbetskläder inte bärs utanför arbetslokalen
I hemmet:
- Undvik tobaksrökning då tobaksrök är en av de största källorna till kadmiumexponering. Att sluta röka minskar kraftigt kroppens kadmiumbelastning.
- Kontrollera matens ursprung och välj livsmedel från områden med låg risk för kadmiumförorening, och undvik överdriven konsumtion av njure, lever och vissa skaldjur som kan innehålla höga halter
I miljön:
- Undvik förorenad jord och odla inte grönsaker eller spannmål i jord nära industrier eller tidigare gruvdrift utan att testa kadmiumnivåerna
- Kontrollera dricksvattnet och använd filtreringssystem om vattnet kommer från potentiellt förorenade källor
Kadmium och tobaksrök
Cigarettrökning är en av de mest betydande icke yrkesmässiga källorna till kadmiumexponering, eftersom tobaksplantor naturligt tar upp kadmium från jorden. När cigaretter röks frigörs kadmium i form av små partiklar och ångor som lätt absorberas av lungorna.
Hos rökare kan kadmiumhalten i blodet vara betydligt högre än hos icke-rökare. Typiska värden ligger ofta uppåt 10 nmol/L, men de kan variera beroende på antalet cigaretter som röks dagligen och hur länge personen har rökt.
Äldre storrökare som har rökt i decennier kan uppvisa kadmiumvärden i blodet upp till 50 nmol/L eller mer. Dessa höga nivåer speglar en långvarig ackumulering av kadmium i kroppen, särskilt i njurarna och levern.
Hos icke-rökare ligger kadmiumhalten i blodet vanligtvis betydligt lägre, oftast under 4 till 5 nmol/L, beroende på exponering från andra källor som mat eller miljö.
Hälsobesvär vid kadmiumexponering
Hälsorisker kopplade till kadmiumexponering är:
- Njurskador och försämrad filtrationsförmåga
- Benskörhet med ökad risk för frakturer
- Kroniska lungproblem vid inandning av kadmiumhaltigt damm eller ångor
Kadmium är också klassificerat som cancerframkallande och ökar risken för vissa typer av cancer vid långvarig exponering
Njurar är särskilt känsliga för kadmiums toxiska effekter, eftersom metallen ackumuleras i njurvävnaden över tid.
Utsöndring och halveringstid
Kadmium utsöndras mycket långsamt från kroppen, främst via urinen och i mindre mängd via avföringen. Den långsamma utsöndringen beror på kadmiums starka bindning till proteiner i vävnader, särskilt i njurarna och levern, där det lagras under lång tid.
Kadmium har en mycket lång biologisk halveringstid, vilket innebär att det kan ta 10 till 30 år innan halva mängden kadmium som lagrats i kroppen försvinner. Detta gör att kadmium ackumuleras över tid, särskilt vid långvarig exponering, och ökar risken för skador på organ som njurarna och skelettet.
Varför är analys av kadmium viktigt?
Mätning av kadmiumnivåer är viktig eftersom kadmium är mycket giftigt och kan orsaka långsiktiga problem med hälsan vid hög eller långvarig exponering. Förhöjda nivåer av kadmium i kroppen kan påverka njurarna, leda till benförlust (osteoporos) och skada njurar och lever. Kadmium är också en känd karcinogen, vilket innebär att det kan öka risken för cancer. Eftersom kadmium inte lätt utsöndras från kroppen, kan det ackumuleras över tid och orsaka kroniska effekter.
Varför tas blodprov för att mäta kadmium?
Blodprov för att mäta kadmiumnivåer tas för att utvärdera om en person har varit utsatt för höga nivåer av kadmium, särskilt om det finns misstanke om förorening från arbetsmiljö eller föroreningar i mat och vatten. Kadmiumprov hjälper läkare att bedöma graden av exponering och risken för toxisk effekt.
Det kan också vara en del av uppföljning för personer som har yrkesmässig exponering för kadmium, som de som arbetar med batterier eller metallsmältning, samt för att upptäcka och behandla kadmiumförgiftning.
Blodprov för kadmium kan beställas som ett enskilt kadmium prov.
Vad är B-kadmium?
B-kadmium är en analys som mäter koncentrationen av kadmium i helblod och används för att bedöma aktuell exponering för denna giftiga metall. Helblod innebär att samtliga komponenter i blodet som röda och vita blodkroppar, blodplättar och plasma finns kvar. Kadmium transporteras i blodet och binder till proteiner som hemoglobin i de röda blodkropparna, men det lagras huvudsakligen i njurarna och levern vid långvarig exponering.
Denna metod är en viktig del av övervakningen av kadmiumbelastning och används ofta i kombination med urinprov för att bedöma både kort- och långsiktig påverkan på kroppen.
Vad är referensvärdet för kadmium?
Referensvärdet för kadmium i blod hos icke-yrkesexponerade är mindre än 4,5 nmol/L enligt Sahlgrenska.
Enligt arbetsmiljöverkets föreskrift AFS 2019:3 om gränsvärden och krav på medicinska kontroller för personer i arbetslivet som arbetar med kadmium är gränsvärdet för kadmium i blod (B-CD) mindre än 5 nmol/L.
Arbetstagare som kan utsättas för kadmium ska genomgå regelbundna medicinska kontroller. Kontrollerna inkluderar mätning av kadmium i blod och urin. Bedömning av njurfunktion skall ske, eftersom njurarna är särskilt känsliga för kadmium.
Om gränsvärdena överskrids:
- Arbetstagaren ska omedelbart tas bort från kadmiumexponerade arbetsuppgifter
- Exponeringskällorna ska identifieras och elimineras
- Uppföljande medicinska kontroller ska genomföras för att övervaka hälsan och minska risken för ytterligare skador
nmol/L står för nanomol per liter.
Vid högt värde
Förhöjda nivåer av kadmium i blodet indikerar en ökad exponering för denna giftiga metall. När kadmium ackumuleras i kroppen påverkar det framför allt njurarna, lungorna och skelettet och kan leda till långsiktiga hälsoproblem om exponeringen fortsätter.
Behandling av förhöjda kadmiumnivåer fokuserar på att minska exponeringen och stödja kroppens naturliga funktioner. Först identifieras och elimineras källan till kadmium, vare sig det rör sig om arbetsmiljöfaktorer eller förorenade livsmedel. God vätskebalans är avgörande för att skydda njurarna, och vid symtom som påverkar lungorna kan syrgas eller annan stödjande behandling behövas.
Kelationsterapi, en metod för att avlägsna tungmetaller från kroppen, används sällan för kadmiumförgiftning och reserveras för svåra akuta fall. Behandlingen är begränsad eftersom kadmium binds starkt till kroppens vävnader och risken för njurskador kan öka vid sådan terapi.
Livsstilsförändringar spelar också en viktig roll för att minska kroppens kadmiumbelastning. Att sluta röka är en av de mest effektiva åtgärderna, eftersom tobaksrök är en stor källa till kadmiumexponering. Att välja mat från rena källor och undvika kadmiumrika livsmedel som vissa spannmål och skaldjur kan också bidra till att minska framtida risker. Tidig identifiering av förhöjda nivåer och genomförande av förebyggande åtgärder är avgörande för att skydda hälsan mot kadmiumrelaterade problem.
Vid lågt värde
Låga värden av kadmium i blodet indikerar i de flesta fall låg eller ingen exponering.