ALP, alkalisk fosfatas
ALP (alkalisk fosfatas) är ett enzym som finns i flera vävnader i kroppen med högst koncentration i levern, benvävnad, njurarna och gallvägarna. Enzymet spelar en roll i flera fysiologiska processer, inklusive nedbrytning av fosforylerade molekyler och reglering av mineraler i benvävnad. Mätning av ALP-nivåerna i blodet används för att bedöma lever- och bensjukdomar samt för att övervaka funktioner i gallvägarna.
Vad är ALP?
ALP är ett enzym som katalyserar borttagandet av fosfatgrupper från fosforylerade molekyler, en process som är viktig i många metaboliska och biologiska funktioner. ALP är en så kallad hydrolytisk enzymklass och fungerar optimalt i alkaliska miljöer (pH 8-10). Det förekommer naturligt i flera vävnader i kroppen, men högsta koncentrationer finns i:
- Levern där ALP är kopplat till gallvägarnas epitelceller och spelar en roll i transport och metabolism av fosfater.
- Ben då ALP produceras av osteoblaster, de celler som är ansvariga för benbildning och mineralisering.
- Gallvägar då ALP är en markör för gallflöde, och dess nivåer ökar vid hinder eller inflammation i gallgångarna.
- Tarmarna då en mindre mängd ALP finns i tarmvävnaden, särskilt hos vissa individer med genetisk benägenhet.
Varje vävnad har en unik isoform av ALP, vilket kan hjälpa till att avgöra var en eventuell förhöjning av ALP-nivåer härstammar ifrån vid medicinsk utredning.
Höga eller låga nivåer av ALP i blodet kan indikera ett underliggande tillstånd, särskilt i levern eller benen.
Varför är ALP viktigt?
ALP är viktigt eftersom det fungerar som en indikator på tillstånd som rör levern, gallvägarna eller benen. Förhöjda nivåer av ALP kan tyda på problem i någon av dessa områden, och testet kan hjälpa till att utreda specifika tillstånd. Vanliga orsaker till förhöjda ALP-nivåer är:
- Leversjukdomar som hepatit, cirros eller levercancer
- Gallvägsproblem som gallsten eller gallgångsblockering
- Benrelaterade tillstånd som Pagets sjukdom, osteomalaci (mjuka svaga ben) eller benbrott
ALP-nivåer kan variera beroende på ålder och kön. Till exempel kan barn och ungdomar, som är i en tillväxtfas, ha högre ALP-nivåer på grund av ökad benaktivitet.
Varför tas blodprov för analys av ALP?
ALP-test används rutinmässigt vid utredning och uppföljning av leversjukdomar samt vid misstanke om levermetastaser eller skelettsjukdomar som är förknippade med ökad aktivitet hos osteoblaster. Blodprov kan användas för att:
- Utreda leversjukdomar
- Utreda njur- eller gallgångsproblem
- Övervaka behandling av benrelaterade sjukdomar
- Följ upp biverkningar från läkemedel som kan påverka levern eller skelettet
ALP-testet är ofta en del av en rutinundersökning, och det utförs vanligtvis tillsammans med andra lever- eller benfunktionstester för att ge en bild av patientens hälsa.
Vad är referensintervallet för ALP?
Referensintervallet för ALP för män och kvinnor 18 år eller äldre är 0,7 till 1,9 mikrokat/L enligt Karolinska och Unilabs.
SYNLABs referensintervall är 0,6 till 1,8 µkat/L.
µkat/L och mikrokat/L står för mikrokatal per liter.
Vid högt värde
Förhöjda ALP-värden kan observeras vid olika tillstånd. Markant förhöjda nivåer förekommer vid skelettsjukdomar som osteitis deformans (Pagets sjukdom), rakit (engelska sjukan) och benmetastaser (tumörer i skelettet). Även hyperparatyreoidism, då bisköldkörtlarna producerar för mycket parathormon, kan leda till höra nivåer, medan mindre höjningar ses vid tillstånd som osteomalaci och under läkning av benbrott.
Ett förhöjt värde kan vara ett tecken på ökad produktion av osteoblaster, en typ av benceller, som fyller en funktion för bentäthet och för uppbyggnaden av ben i kroppen.
Vid gallvägsobstruktion kan ALP-nivåerna bli mycket höga, och förhöjningar är också vanligt vid flera andra leversjukdomar. Under slutet av graviditeten är det normalt med en naturlig ökning av ALP. Kroniskt förhöjda nivåer kan i vissa fall bero på makroenzymemi, vilket innebär att ALP bildar komplex med immunglobuliner, eller på familjär hyperfosfatasemi, ett genetiskt tillstånd.
Vid lågt värde
Ett lågt värde av ALP är i de allra flesta fall normalt, men kan innebära ett ovanligt ärftligt tillstånd som heter hypofosfatasi.
Det kan också bero på allvarlig undernäring, vitamin D-brist eller brist på andra viktiga näringsämnen, svår leverskada, hypotyreos eller påverkan av vissa läkemedel.
