Funktionell brist – när kroppen inte kan använda vitaminer och mineraler effektivt

Med funktionell brist menas att kroppen, eller delar av den (till exempel vävnader eller celler), inte får tillräcklig tillgång till vitamin eller mineral för att upprätthålla optimal funktion, trots att blodprov visar värden inom eller nära normalintervallet. Det är alltså inte en klassisk brist där prover visar tydligt låga nivåer, utan snarare en brist i “funktionell mening”. Orsaker till funktionell brist kan vara:

• Nedsatt absorption i tarmen (vid exempelvis tarmsjukdom, skadad slemhinna).
• Problem med transport i blodet (brist på transportproteiner eller bindande ämnen).
• Störningar i intracellulära omvandlingar eller enzymfunktioner.
• Ökad förlust eller ökat behov (vid exempelvis inflammation, infektion eller stress).
• Påverkan på grund av interaktioner mellan näringsämnen eller läkemedel.

Eftersom funktionell brist kan ge subtila effekter och utvecklas långsamt, kan symtom uppstå innan laboratorievärden avviker tydligt från referensvärden.

Funktionell brist på vitaminer och mineraler

Funktionell brist innebär att vitaminer eller mineraler som B12 (kobalamin), B9 (folat), järn, zink eller selen finns i till synes normala nivåer i blodet, men inte utnyttjas effektivt i cellerna, vilket kan ge biokemiska tecken och symtom på brist trots normala laboratorievärden.

Vitamin B12 (kobalamin)

Vid klassisk brist mäts ofta låga nivåer av total B12 i serum, men det förekommer att nivåerna kan ligga inom det normala intervallet även när cellerna inte får tillräckligt med aktiv B12.

Därför analyseras ofta metaboliter (ämnen som bildas i kroppens ämnesomsättning) som funktionella markörer för B12-brist. Förhöjda nivåer av metylmalonsyra (MMA) och homocystein tyder på att B12 inte utnyttjas effektivt. Vid brist ansamlas MMA eftersom vitaminet krävs för omvandlingen av metylmalonyl-CoA till succinyl-CoA, och samtidigt stiger homocystein när omvandlingen till metionin hämmas i frånvaro av tillräckligt med B12. För en mer direkt bedömning av den aktiva delen av vitaminet kan även holotranskobalamin (holo-TC) analyseras, som speglar den fraktion av B12 som är tillgänglig för cellerna.

När B12 inte fungerar optimalt påverkas DNA-syntes och celldelning, särskilt i celler med hög omsättning som blodbildande celler och tarmceller. Det kan ge makrocytär (megaloblastisk) anemi även innan man ser klassiska laboratorieavvikelser på andra prover.

Symtom kan inkludera trötthet, svaghet, domningar i händer/fötter, balansproblem, glossit (svullen och röd tunga), neurologiska problem och ibland påverkan på humör och kognitiv funktion.

Vitamin B9 (folat)

Folat är nödvändigt för DNA-syntes och celldelning, särskilt i snabbt delande celler som vid blodbildning. Brist kan leda till megaloblastisk anemi liknande B12-brist.

Även om plasmafolat eller erytrocytfolat kan vara inom referens, kan cellernas interna folatnivå vara otillräcklig beroende på störningar i upptag, metabolism eller konkurrens om folatresurser. I bristtillstånd samverkar ofta folat och B12 och om en av dem är otillräcklig kan den andra belastas, och cellerna kan drabbas även om värdena inte visar markant avvikelse.

Det mest använda indirekta sättet är att mäta homocystein, eftersom folat (liksom B12) behövs för att omvandla homocystein till metionin. Vid folatbrist stiger därför homocystein, medan metylmalonsyra (MMA) förblir normal (till skillnad från vid B12-brist).

Symtomen på folatbrist överlappar ofta med B₁₂-brist och är trötthet, svaghet, magproblem (exempelvis diarré), glossit (röd och svullen tunga), påverkan på humör och nedsatt aptit.

Järn

Järn är nödvändigt för bildningen av hemoglobin och för cellernas energiproduktion. Brist på tillgängligt järn minskar blodets syretransport och kan ge symtom som trötthet, blekhet, nedsatt ork och koncentrationssvårigheter.

Vid funktionell järnbrist kan kroppens järndepåer vara normala eller till och med förhöjda, men järnet mobiliseras inte effektivt till benmärgen för blodbildning. Detta beror ofta på en ökad produktion av hormonet hepcidin, som hämmar upptaget av järn i tarmen och frisättningen av järn från lagrande celler. Tillståndet ses ofta vid kronisk inflammation, infektion, malignitet, njursjukdom eller efter behandling med erytropoesstimulerande läkemedel.

För att identifiera funktionell järnbrist används flera kompletterande analyser. Transferrinmättnaden (TSAT) är ofta låg trots normalt eller förhöjt ferritin, vilket visar att järn inte är tillgängligt för erytropoesen. Förhöjd nivå av löslig transferrinreceptor (sTfR) tyder på att cellerna försöker öka sitt järnupptag, medan retikulocyt-hemoglobin (CHr eller Ret-He) kan avslöja tidig brist genom att visa lågt hemoglobininnehåll i de yngsta röda blodkropparna. I vissa fall kan även hepcidin analyseras för att bekräfta att järnfrisättningen är häm­mad.

Sammantaget visar funktionell järnbrist ett mönster där ferritin är normalt eller förhöjt, men transferrinmättnaden låg, vilket innebär att kroppen har järn i lager, men att det inte utnyttjas effektivt för blodbildning.

Zink

Zink är ett spårämne som deltar i hundratals enzymreaktioner och har betydelse för immunförsvar, sårläkning, smak- och luktsinne samt celldelning. Plasmanivåer i rutinmässigt prov för zink ger inte tillräckligt information om bristen är funktionell eftersom halten i blodet ofta förblir normal tills bristen är långt framskriden. Detta innebär att man kan ha en funktionell zinkbrist, där vävnaderna inte får tillräckligt med zink trots normala laboratorievärden.

Vid funktionell brist minskar aktiviteten hos zinkberoende enzymer, vilket kan ge symtom som nedsatt immunförsvar, långsammare sårläkning, håravfall, hudförändringar, försämrad smak- och luktkänsla, tillväxthämning eller störd menstruationscykel.

Funktionell zinkbrist kan vara svår att upptäcka eftersom plasmanivåer ofta förblir normala. För en mer tillförlitlig bedömning kan man analysera erytrocyt-zink, som speglar den intracellulära tillgången, eller aktiviteten hos zinkberoende enzymer som alkaliskt fosfatas. Låga nivåer av dessa eller nedsatt enzymaktivitet kan tyda på brist, även vid normala plasmanivåer. Även indirekta tecken som långsam sårläkning, hudförändringar, infektionstendens och lågt IGF-1 kan stödja misstanken om funktionell zinkbrist.

Selen

Selen är en viktig beståndsdel i flera selenoproteiner, det vill säga proteiner som innehåller selen på näringsnivå. Här finns även enzymer som skyddar cellerna mot oxidativ stress och bidrar till normal sköldkörtelfunktion och immunaktivitet. Vid funktionell selenbrist kan halten i blodet ligga inom referensintervallet, men aktiviteten hos selenberoende enzymer är ändå otillräcklig för normal funktion.

Detta kan leda till ökad oxidativ belastning, försämrat immunförsvar och minskat skydd mot cellskador. Allvarlig selenbrist är ovanlig, men mildare former och funktionell brist kan ha klinisk betydelse, särskilt vid samtidig brist på andra antioxidanter, vid inflammation, eller hos personer med ökat behov eller nedsatt upptag.

För att identifiera funktionell brist används ofta analyser av selenoprotein P (SePP) och glutationperoxidas (GPx), som speglar den biologiskt aktiva selenstatusen bättre än total selenhalt i plasma. Låga värden av SePP eller minskad GPx-aktivitet visar att vävnaderna inte får tillräckligt med selen trots normala laboratorievärden.

Genetiska variationer kan påverka

Flera genetiska variationer kan påverka kroppens förmåga att omvandla, transportera eller utnyttja vitaminer och mineraler och därmed bidra till funktionella brister trots normala blodnivåer.

MTHFR är ett enzym som omvandlar folat till dess aktiva form, 5-metyltetrahydrofolat, vilket krävs för att omvandla homocystein till metionin. Genvarianter i MTHFR, särskilt C677T och A1298C, kan minska enzymets aktivitet och leda till förhöjt homocystein samt nedsatt tillgång till aktivt folat. Det kan resultera i en funktionell folatbrist trots normala blodnivåer och påverka metylationsprocesser som DNA-syntes, celldelning och avgiftning.

Förutom MTHFR kan genförändringar i MTR och MTRR påverka B12- och folatberoende omvandling av homocystein till metionin, medan varianter i TCN2 kan ge nedsatt transport av aktivt B12 (holotranskobalamin). Även förändringar i SLC19A1 (folattransport), FUT2 (B12-upptag), och CBS (omsättning av homocystein) kan bidra till nedsatt funktion i metylationscykeln. På liknande sätt kan varianter i GPX1 och SEP15, som kodar för selenberoende enzymer, eller i SOD2, som påverkar zink- och manganberoende antioxidantaktivitet, ge upphov till funktionella brister i dessa spårämnen. Sådana genetiska analyser används inte för diagnos, men kan förklara individuell känslighet för näringsobalans och varför vissa personer utvecklar funktionella brister trots till synes normala laboratorievärden.