Hemoglobin A (HbA) – den vanligast formen av hemoglobin

Hemoglobin A (HbA) är den vanligaste formen av hemoglobin hos vuxna och står normalt för 95–98 % av det totala hemoglobinet i blodet. Det består av två alfa- och två beta-globinkedjor (α₂β₂) och är det hemoglobin som effektivt transporterar syre från lungorna till kroppens vävnader och koldioxid tillbaka till lungorna. HbA börjar produceras några månader efter födseln när fosterhemoglobinet (HbF) gradvis ersätts och är sedan den dominerande hemoglobintypen under resten av livet.

Vad är hemoglobin A?

Hemoglobin A (HbA) är den vanligaste formen av hemoglobin hos friska vuxna och står normalt för cirka 95–98% av det totala hemoglobinet i blodet. Det är ett tetramert protein, vilket innebär att det består av fyra underenheter (globinkedjor) som tillsammans bildar en funktionell molekyl. I HbA utgörs dessa av två alfa-globinkedjor (α) och två beta-globinkedjor (β), ofta betecknat som α₂β₂.

Varje globinkedja är kopplad till en hemgrupp, en ringformad struktur kallad porfyrinring, som innehåller en järnjon i tvåvärd form (Fe²⁺). Det är denna järnjon som binder syre (O₂) reversibelt. Bindningen är inte slumpmässig, utan mycket finjusterad för att optimera syreupptag i lungorna och syreavgivning i vävnaderna.

HbA:s roll genom livet

Hos foster dominerar fosterhemoglobin (HbF), som har högre syreaffinitet än HbA. Detta gör att fostret effektivt kan ta upp syre från moderns blod. Efter födseln sker en gradvis övergång, där HbF successivt ersätts av HbA under de första levnadsmånaderna. Hos friska vuxna är HbF-nivåerna låga (< 1%), och HbA dominerar.

Kooperativ syrebindning

HbA uppvisar kooperativ bindning, vilket betyder att när en syremolekyl binder till en av hemgrupperna, förändras hela proteinets struktur på ett sätt som ökar affiniteten (benägenheten) hos de övriga hemgrupperna att binda syre. På motsvarande sätt, när en syremolekyl släpper från en hemgrupp i syrefattiga vävnader, underlättas frisättningen från de andra hemgrupperna. Detta gör HbA särskilt effektivt i att anpassa syreleveransen efter kroppens växlande behov.

Gastransport och pH-reglering

Förutom att transportera syre från lungorna till vävnaderna, spelar HbA även en viktig roll i transporten av koldioxid (CO₂) tillbaka till lungorna. Cirka 20–25% av koldioxiden binds direkt till hemoglobinet (som karbaminohemoglobin), medan resten transporteras som bikarbonat i blodet. Hemoglobinet bidrar också till att reglera blodets pH genom den så kallade Bohr-effekten – vid lägre pH och högre koldioxidnivåer minskar hemoglobinets affinitet för syre, vilket gynnar syreavgivning i arbetande vävnader.

Genetisk styrning av HbA-produktionen

Produktionen av HbA är genetiskt reglerad. Alfa-globinkedjorna kodas av två gener (HBA1 och HBA2) på kromosom 16, medan beta-globinkedjan kodas av HBB-genen på kromosom 11. Både genuttryck och korrekt hopkoppling av alfa- och beta-kedjor är viktiga för att HbA ska bildas i normala mängder. Mutationer i dessa gener kan leda till:

  • Minskad produktion av beta-kedjor (som vid β-thalassemi), vilket sänker HbA-nivåerna och ökar andelen andra hemoglobinformer som HbA₂ eller HbF.
  • Minskad produktion av alfa-kedjor (som vid α-thalassemi), vilket påverkar sammansättningen av alla hemoglobinsorter där alfa-kedjor ingår.
  • Strukturella förändringar i beta-kedjan, som vid sicklecellhemoglobin (HbS) eller HbC, vilket ger hemoglobinet förändrade fysikaliska och kemiska egenskaper.

Mängden HbA kan även påverkas av vissa sjukdomar och tillstånd. Till exempel har nyfödda lägre andel HbA eftersom HbF fortfarande är dominerande. Långvariga blodsjukdomar, benmärgssjukdomar och nyligen genomförda blodtransfusioner kan också förändra fördelningen mellan olika hemoglobintyper.

HbA och hemoglobinsjukdomar

Nivån av HbA i blodet varierar vid olika genetiska tillstånd och kan ge viktig diagnostisk information:

  • HbAA: 95–98% HbA och små mängder HbA₂ (2–3%) och HbF (<1%) vilket är ett normalt fynd hos friska individer.
  • HbAS: 55–65% HbA och 35–45% HbS. Denna genetiska uppsättning innebär att individen har ärvt en normal beta-globingen (HbA) från den ena föräldern och en sicklecellgen (HbS) från den andra vilket kallas sicklecelltrait (bärarskap). Ger vanligtvis inga symptom, men vissa personer kan få besvär vid extrem fysisk ansträngning, uttorkning, syrebrist eller vid vistelse på hög höjd, eftersom en mindre andel av de röda blodkropparna kan anta sickleform under dessa förhållanden. Bärare kan föra anlaget vidare till sina barn.
  • HbSS: 0% HbA, resten huvudsakligen HbS med varierande mängd HbF. Ger sicklecellanemi med risk för smärtkriser, organskador och anemi.
  • β-thalassemi minor: Lätt sänkt HbA med ökad andel HbA₂ och ibland HbF. Oftast symtomfri, men mikrocytär anemi förekommer.
  • β-thalassemi major: Mycket låg eller obefintlig HbA, hög andel HbF. Allvarlig blodbrist som kräver regelbundna blodtransfusioner.
  • Kombinationstillstånd (till exempel HbS/β-thalassemi): Reducerad eller saknad HbA. Symtom och svårighetsgrad varierar beroende på mutationstyp och HbF-nivå.

Varför är HbA viktigt att analysera?

HbA fungerar som referenspunkt för att mäta andelen andra hemoglobinvarianter i blodet. Avvikelser i HbA-nivåer kan indikera:

  • Hemoglobinopatier (t.ex. sicklecellanemi, HbC-sjukdom, thalassemier).
  • Benmärgssjukdomar eller påverkan efter blodtransfusion.
  • Ökad andel av andra hemoglobiner (HbA₂, HbF) som kan tyda på genetiska avvikelser.

Varför tas blodprov för analys av HbA?

Mätning av HbA görs vanligtvis som en del av ett hemoglobinfraktionstest eller hemoglobin-elektrofores. Provet används för att:

  • Utreda misstänkta hemoglobinopatier.
  • Skilja mellan bärarskap och sjukdom.
  • Följa upp patienter med kända hemoglobinsjukdomar.
  • Bedöma behandlingseffekt efter blodtransfusioner eller benmärgstransplantation.
  • Delta i screeningprogram, till exempel för nyfödda i vissa länder.

Blodprov för analys av HbA beställs som ett hemoglobinfraktionstest.

Vad står B-HbA för?

B-Hemoglobin A eller B-HbA betyder att provet tas på helblod (”B” för blod). Analysen kvantifierar HbA som procentandel av det totala hemoglobinet och ger ett värde som jämförs med referensintervallet.

Vad är referensintervallet för HbA?

Hos friska vuxna utgör HbA normalt 95–98% av det totala hemoglobinet. Resten består av HbA₂ (2–3%) och små mängder HbF (<1%). Avvikelser från dessa nivåer kan vara tecken på genetiska förändringar, blodsjukdom eller påverkan av nyligen genomförda transfusioner. Olika genetiska konstellationer påverkar andelen HbA på följande sätt:

  • HbAA: 95–98% HbA och små mängder HbA₂ (2–3%) och HbF (<1%). Normalt fynd hos friska individer, inga symtom.
  • HbAS: 55–65% HbA och 35–45% HbS. Vanligen symtomfri men, kan få besvär vid extrem fysisk ansträngning, uttorkning eller höghöjdsvistelse.
  • HbSS: 0% HbA, resten huvudsakligen HbS med varierande mängd HbF. Ger sicklecellanemi med risk för smärtkriser, organskador och anemi.
  • β-thalassemi minor: Lätt sänkt HbA med ökad andel HbA₂ och ibland HbF. Oftast symtomfri, men mikrocytär anemi förekommer.
  • β-thalassemi major: Mycket låg eller obefintlig HbA, hög andel HbF. Allvarlig blodbrist som kräver regelbundna blodtransfusioner.
  • Kombinationstillstånd (t.ex. HbS/β-thalassemi): Reducerad eller saknad HbA. Symtom och svårighetsgrad varierar beroende på mutationstyp och HbF-nivå.

Läs mer om Hemoglobinfraktioner på karolinska.se.